- Project Runeberg -  Ord och Bild / Elfte årgången. 1902 /
161

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Jane Gernandt-Claine. Af Bo Bergman. Med 1 bild

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JANE GERNANDT-CLAINE. 1 6 I

erkänna för oss själfva, men på botten af
Jane Gernandt-Claines personlighet finns
dock något, som måste förkrympa bland
hjärtan och hjärnor, fostrade under en hetare
sol än vår. Man erinrar sig alla drag af
hemlängtan, som bryta genom det mesta
hon skrifvit på senare år. Det är den
som talar i den förtjusande novellen
strar, när artisten berättar sin historia från
det Bretagne, som han älskar »för dess
tycke med norden, för dess sagolynne och
dess bundenhet». I skildringen från Paul
och Virginies graf komma några vackra
rader om »vårnätternas undervärld», och
plötsligt blir det klart för en, hur hon i
den heta marsdagen på Mauritius sett
drömsyner från ett annat klimat. Hennes roman
Pampan är en enda längtan till de
genomskinliga nätterna vid Näckeby gård —"midt
bland mörkögda senorer och myskdoftande
senoritor med diamanter på alla fingrarna.
Som Signhild Drake störtar på knä för sin
bror och tigger om tillåtelse att få
återvända till Sverige, har väl hon, som
skrifvit det, mer än en gång gjort knäfall för
ödet, när det känts för kvaft på Rosarios
boulevarder. Och stegrad till brännande
lidelse möter oss så denna hemlängtan på
nytt i hennes sista bok, En hemlös, med
Goethes »Nur wer die Sehnsucht kennt»
till motto. Den stackars bröstsjuke
privatläraren, som klämts sönder mellan de
främmande elementen och som icke kan öppna
sin mun utan bittra och förtviflade ord,
han som dör med en aprikosgren i handen
och fantiserar om vildapeln på sin
fädernegård, har en röst, som är allt för mycket
i släkt med författarinnans egen, för att vi
icke skola gripas . . .

Charmen i Jane Gernandt-Claines
temperament är som sagdt den nordiska
kvinnans. Hon debuterade 1893 med en
novellsamling, Fata Morgajta och andra
berättelser, och blef strax uppmärksammad.
Det brukar vara med nya namn inom
dam-novellistiken som med skönheterna på en
Stockholmskarnaval; man behöfver icke
höra till de mest initierade för att efter
tio minuters bekantskap kunna säga: je
vous connais, beau masque. Det är
onödigt att invänta tolfslaget och sista sidan.
Så mycket angenämare blir öfverraskningen,
när det okända namnet någon gång
demaskerar sig som en ny och egenartad
personlighet. Och den mjuka rösten, som
Ord och Bild, n:e årg.

Fot. Ferd. Flodin.

JANE GERNANDT-CLAINE.

berättade om Olga Nicolaiewna, fick oss
lätt nog i sitt våld, Det var något
beslö-jadt, men ändå fulltonigt i klangen, en
egen tillbakahållen lidelse, som sköt
plötsliga strålar och lika plötsligt kunde sjunka
till skymningspratets förtrolighet och bli
hvad danskarna kalla henaa7idet. När
man nu efter åtskilliga års förlopp läser
om den lilla samlingen, kommer det
ungdomliga i den naturligtvis lätt till synes.
Det saknas hvarken koketteriet med de
mörka minerna, dagboksdjupsinnigheterna
eller öfver hufvud taget sträfvandet att få
allting så sammansatt som möjligt. Men
boken lefver på novellerna om de tre ryska
kvinnotyperna och på den lilla
uppgörelsescenen, som är betitlad Fientliga makter
och visar en för en debuterande
författarinna sällsynt psykologisk skärpa.

Titelnovellen Fata Morgana ger oss
med ens det skälfvande och
stämningsmät-tade i Jane Gernandt-Claines berättarkonst.
Som ram om historien står ett disigt
kvällslandskap, och rösten som talar får själf det
beslöjade i tonen, som andakten och
saknaden skänka. Han berättar om sitt lifs
stora minne, och Olga Nicolaiewna inger
närmast andakt. Det är öfver henne en
höghet och en öppen horisont, en hvila
som steppens, och härtill kommer »den

11

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:55:19 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1902/0183.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free