Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Jane Gernandt-Claine. Af Bo Bergman. Med 1 bild - Några ord om Fröding och Heidenstam. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
johan bergman.
som sjunger i ett Eva-hjärta, kvinna i sitt
vemod, sin harm, sin grace, glittrande som
sol på vatten; och hvad är kvinnligare än
hennes lilla dragning åt det romantiska
och hennes längtan, som sträcker armarna
efter exalterade öden, elektriskt laddade
stämningar, efter det oupphinnliga och det
omöjliga? »Det enda intressanta är i
grunden det som inte finns till», heter det på
ett ställe i Bronsmonumentet. Hon kan
se lifvet »sådant det är», skildra ett stycke
af tillvaron vid fullt dagsljus både sant och
skarpt, men först när hon träffar gestalter,
svepta i något af Rembrandts dager, blir
hon rätt intim i sin konst. Det är själar
i ljusdunkel hon söker helst. Hon talar
någonstädes om »människor, som ha musik
i sig». Få af våra författare ha varit
mera hänförda lyssnare till denna inre
musik än Jane Gernandt-Claine. Hos mången
har den format sig till starkare, men hos
få till själfullare melodier än hos henne.
några ord om fröding och heidenstam.
AF FREDRIK BÖÖK.
I formelt afseende har den svenska
lyriken tagit ett stort steg framåt. Det
är icke nog med att den sista tiden lyser
med några af våra största formbegåfningar,
utan sinnet för vers har i allmänhet, tack
vare dessa stora mönster, otroligt förfinats.
Den poetiska genomsnittsbegåfningen
framträder allt oftare i en form, som visar
hvad den mänskliga läraktigheten kan
åstadkomma för storverk.
Af de skalder, som sålunda varit
tuktomästare till fullkomning, har väl ingen
samlat så många under sitt tecken som
Fröding. leke ens Levertin. Och ett så
fullständigt herravälde öfver sin konsts medel
som det Fröding utöfvade är väl utan like
i poesiens historia. Det är åtminstone
ingen öfverdrift, 0111 man tillerkänner
honom den afgjordt främsta platsen som
form-begåfning inom alla tiders svenska
diktning; detta fastän vår litteraturhistoria har
namn att uppvisa sådana som Tegnér,
Atterbom, Viktor Rydberg, hvar för sig
inom sitt särskilda område mästare i
versbehandling. Fröding är den ojämförligt
mångsidigaste, nästan i stånd att besegra
dem hvar och en på hans mark och sedan
triumfera på sin egen.
Denna öfverlägsenhet hos Fröding är
så erkänd, att det är banalt att påpeka den:
den är vidare så själfklar, att man nästan
är i behof af motsägelse för att få tillfälle att
erinra sig den. Om någon därför anmärker,
att vissa af Frödings dikter tyngas af de
spe-ciela och tillfälliga ordbildningar, hvari han
excellerade, att andra äro öfverhopade med
konsonanter i tunga genitiver och adverb,
så kan man ju medgifva detta, men på
samma gång framhålla de mästerverk, där
rytmens underbara lek säger lika mycket
som orden i och för sig. Den är nästan
mystik, den konst som tumlar sig i »Balens»
mångskiftande versformer eller i
»Morgondrömmens» ståtliga strofer. Hur firade ej
den frödingska rytmens uttrycksfullhet en
hemsk triumf just i den åtalade afdelningen
af denna senare dikt!
Och det är icke ens nog med detta,
att Frödings versbehandling är ett
sannskyldigt rekord, utan hans — i ordens
vidsträcktare mening — formelt-poetiska
kraft och smidighet är äfven den
ouppnådd. Hvem griper i flykten den granna
bilden med sådan obesvärad lätthet som
han, hvem skakar ur vidare ärmar en aldrig
sinande ström af vackra adjektiv, dem han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
