Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ur bokmarknaden - Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur bokmarknaden.
171
inlandet mot hvarandra icke blott i
hufvud-figurerna, Eskil och Majken, utan ytterligare
i Sago-Lena och halte Daniel, som nästan
verka som ett par symboler, och till och
med i paret Johan Berg och hans syster
Klara ser man spår af samma litet
skematiska antiteser. Annars är bokens
struktur förträfflig, och handlingen glider jämt
och utan longörer till punkt.
Sago-Lenas figur, på hvilken författarinnan tycks
ha lagt ner åtskillig möda, ger icke hvad
den är ämnad att gifva. Det fattas något
i gestaltningen, och man behöfver icke
grubbla sig fördärfvad för att inse att
hvad som brister är fantasiglansen hos —
Selma Lagerlöf. Det är af hennes ande
Sago-Lena skulle fått lif. Påverkningen
från detta håll ger sig för öfrigt tillkänna
här och hvar och åstadkommer en
stilbrytning, som faller bort en gång, när
författarinnan tagit sig själf helt och hållet i
besittning. Hon har i sin berättarkonst
ingenting af det slående och personliga,
som får oss attt lyssna från första sidan,
men det är en talang med säker
observationsförmåga och ett visst manligt kynne.
Och bland de egentliga
Norrlandsskildrarna står hon, som sagdt, för närvarande
kanske främst. —
B. H. B.
Algot RUHE: Bakom fasaden. Stockholm, C. &
E. Gernandts förlagsaktiebolag.
Dialogen, sådan Algot Ruhe tagit upp
den efter franska mönster, är
framsprungen ur den moderna konstens lust att
eliminera bort allt oväsentligt, att gifva en scen
i få och hvassa linjer, att med några
raska snitt blotta nerven i ett människolif
och låta personerna förråda sig själfva. Se
på en conte af Maupassant! De
beskrifvande elementen äro inskränkta till det
minsta möjliga, ofta till endast några fa
antydningar. Det dramatiska är allt. Vi
få de handlande i situationer, som verka
som blixtljus öfver deras öden; den lilla
anekdoten blir en roman in nuce. För
denna förtätningens konst är öfvergången
till den dramatiska formen nära till hands.
De korta beskrifningarna hopkrympta till
scenanvisningar — och vi ha Lavedans
och andras dialoger.
Ruhe har nu med sina »femton små
komedier» åstadkommit förträffliga ting i
denna genre. De äro allesammans
hämtade från de öfre samhällslagren i vår
hufvudstad, och det är ett modernt lifs
maskspel som surrar förbi i sin konsert
af gråt och skratt och intima hviskningar
och brutalt öppna ord. Med en
illusionslös människas grymma glädje har
författaren skrapat bort litet af den polityr, som
uppfostran, samhällsställning och dylikt
lägger öfver oss, och visat hvad som kan
gömmas under den blanka ytan, blottat
driftlifvet under samfundslifvet,
bevekelse-grunden under frasen, och pä ett allt
annat än hänsynsfullt sätt. I den värld han
skildrar har han aldrig kommit på laga
visittid. Han har sett genom
nyckelhålet och lyssnat vid dörrspringorna. Och
hvad han sett och hört har gjort honom
kall till själen och hård i ordet.
Människorna ha sin fasad som husen; hvad som
göms innanför tål icke alltid dagsljuset.
Det är mycket som får tålas — eller
icke tålas — i författarens små
situationsbilder. En af de hemskaste men säkrast
gjorda {En sommarnatt) biter sig med sin
nattafla in i minnet som ett blad af någon
modern fransk etsare. Jag beundrar den
styrka, med hvilken särskildt kvinnan är
gifven. Replikerna falla här som piskrapp,
och samhället schavotterar. Ofvanpå
denna beska rätt följa de bägge spirituela
brefven, betitlade Jou-jou, som ett muntert
jäsande vin. Det är för öfrigt svårt att
framhålla allt som författaren har att bjuda
på. Inledningsdialogen Lifvet har ju icke
något nytt ämne, men den gamles tal
griper oss, och Pappa gömmer flora själfulla
iakttagelser och står dessutom genom sitt
mjuka, vemodiga slutfall tämligen ensam
bland de öfriga.
En och annan obetydlighet har ju fått
följa med, och konstruktionens refben titta
fram allt för mycket på sina ställen.
Åtskilligt förefaller osannolikt eller
åtminstone för svagt motiveradt; den rätta
lifsluf-ten är borta, och kvar står ett
tankeexperiment. Men annat lefver så mycket
kraftigare. — Författaren ser på tillvaron med
en fransk karikatyrists kyliga skärpa i
blicken. Han har icke mycket rum för
medömkan eller visar den i alla
händelser icke. Minst af allt är han
sentimental, och han predikar ingen lära. Af
humor, åtminstone i germanisk läggning,
saknar han nästan hvarje spår. Till hela sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
