Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ur bokmarknaden - Af Bo Bergman - Af Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
b. h. b.
natur står han som den moderne
observatören, kvick, koncis, obarmhärtig och
desillusionerad, en lifsflanör som delar
sönder sina intryck och alltid hittar samma
bittra fällning på botten.
Bakom fasaden bär ett tillräckligt
starkt särmärke för att komma oskadd ur
den litterära julsyndafloden, och den har
icke sin minsta förtjänst i det formela. Det
är få här i landet som skrifva en så hvass
och genomarbetad prosa som Algot Ruhe
visat sig kunna med denna sin debut. —
B. H. B.
Erik Brogren : En ynglingasaga. Dikter.
Stockholm, Albert Bonniers förlag.
Alltid är det hemskt och farligt att
debutera i hvad det vara må; men den, som
vågar sig ut med en förstlingsdiktbok, löper
en alldeles särskild risk. Man framställer
nämligen gärna inför en dylik den
närgångna och ödesdigra frågan: Är
författaren en verklig poet eller ej f Blir svaret
negativt, så mister han det medborgliga
förtroendet; men i annat fall kan han
okränkt få hopa många synder. Hvad han
till äfventyrs brister i, är då sådant, som
kan läras, och i slika fall finns alltid hopp.
Erik Brogrens poetiska kallelse är man
näppeligen berättigad att tvifla om, hur
ojämn och ofta vårdslös hans
begynnelsebok än ter sig. Han framstår som en
rolös och ömtålig grubblare, hvars irrande
ungdomsåtrå till lifvets rus brottas med
en darrande skräck för lifvets
hemlighetsfulla fasor, en drömmare som rides af
maran och vandas öfver att icke mäkta kasta
af sig trycket och sträcka sig mot de
stjärnor han skymtar. Hans ångesttonfall ljuda
tillräckligt äkta för att icke hans bikt skall
synas »litterär», och öfver hans syner hvilar
ofta ett diktens verklighetsskimmer, som
låter dem bygga upp sig för läsarens inre
blick. Trovärdigast och mest intagande
klinga kanske dock den sista afdelningens
fridssånger med sin blida resignation och
sin skygga hoppfullhet.
I rytm och ordval spåras en stark
inverkan från den levertinska musan. Se t.
ex. »Solvin», som i hela sin ton och sin
formning sluter sig tätt till förebilden:
När sjunkande solen i väster står
bak vårgröna grenars galler
och stilla i doftande, kvällsljum vår
dagern violröd faller . . .
eller dessa rader ur »Skilsmässa»:
Likt lemmarna hos dem, som samman drunkna,
så i hvarann sig våra blickar snärja . . .
Liknelsen kan passera, om man halkar
hastigt öfver den, men den tål icke att
dröja vid. Det händer förf. stundom små
olyckor med hans bilder — man skulle tro
dem ha uppstått snarare genom
ljudkombinationernas nyck än ur fantasiens
associationsverksamhet. Poemet »Kvalm» har
i ali sin korthet en rikhaltig
exempelsamling att uppvisa. Där kallar diktaren sin
hjässa ett örnägg, rufvadt af sorgen, under
det samtidigt hjärnan blir en grufva, där
bergsmännens hammarslag tona, och det
förefaller, som om dessa grufarbetare hade
till uppgift att medverka vid kläckningen,
ty skalden frågar:
Kan intet ur ägget födas
trots ali deras trogna vaka ?
Men ur detta underbara ägg får han
ingenting annat fram än »håligt klingande malm»,
hvarjämte man upplyses om att
Till guld kan ej slagget lödas,
hur gnistor i ärilen spraka.
Med lödningen har det sin riktighet, ty
den processen afser icke att framställa
några metaller, men upptäckten att; som
sammanhanget ger vid handen, ägget
rymmer äfven en smedja fulländar förvirringen.
Rimparen rufva—grufva och födas—lödas
ha tvifvelsutan sin dryga del i den.
Bland de formela lyten, som icke
obetydligt skämma flertalet af dikterna, må
nämnas en ofta skrufvad och till
obegriplighet hopdragen satsbyggnad, ett
påmåfå-gripande af uttryck, som revoltera mot de
svenskans lagar, dem endast ett upptränadt
språkmedvetande ostraffadt kan förse med
undantag, samt det stundom förekommande
bruket af bestämda pluralisformer af typen
»järnena», för hvilket förf. icke ens har
den svaga ursäkten af stockholmsk
härkomst. Härtill kan läggas en då och då
framträdande metrisk oregelbundenhet,
hvilken icke regleras af musikgehör och därför
alstrar skroflighet.
I sina bästa stunder är förf. dock så
godt som helt fri från de anmärkta
ledsamma och obehöfliga felen. Då kan han
gjuta ett så plastiskt afrundadt och
majestätiskt poem som »Lucus resignationis >
med dess svala stämning af harmonisk ro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
