Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Med trådlös telegraf. Af Tom Gründer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’75
Ett ägg, det sägs, mitt kala hufvud liknar.
Javäl — en ofödd värld det ock kan gömma!
En eldkaskad ibland därur ses strömma —
den hop, som kring mig trängs, af häpnad kiknar.
Man ropar jublande: »Du Latiums ära!»
Mig ljufva offer kvinnorna hembära. —
Men mumlar någon: »Unket är dock ägget» —
jag faunlikt ler och stryker mig om skägget.
Ett kort, men innehållsrikt litet äggrim
emottogo vi från en framstående kritiker, som
i en af Stockholms morgontidningar plägar
klaga öfver världens obehagligheter —
särskildt öfver ungdomens benägenhet att rycka
på axlarna åt åttitalets diktning, där så
mycket piggt och käckt spirade, samt öfver
det tidens tecken som kallas »de
bokskrif-vande damerna» och som kommer så många
af vår tids allvarliga och rättänkande män
att allt emellanåt utbrista i högljudd jämmer.
»Ja, tiderna äro fatala»,
så sade tuppen med skärpa,
»ty hönan lär tuppen att gala,
och ägget lär hönan att värpa!»
Från en sydsvensk diktare, bosatt i
rikets andra stad, erhöllo vi följande:
En höna vankar
på ljusgrön vång,
ty honsgår’n blef
för henne trång.
lion vill ej lägga
sitt första ägg
inom den murkna
stuguvägg.
Hon vankar ut
på Skånes slätt.
Hennes gång är tung,
den är ej lätt.
Hvitt blänker nu ägget
bland vårsäd ljus.
Och värvindar vagga
i stilla sus . ..
Det sista liksom det första svaret
anlände från i Stockholm bosatt person.
Anledningen till att vi så pass sent mottogo
nedanstående förklarade den ryktbare
författaren vara den, att han, då telegrammet
kom, just varit upptagen af att lägga sista
handen vid ett dubbeldrama, kalladt
»Krigsdansen», hvilket sysselsatt honom en hel
vecka. Om detta dramas innehåll behagade
författaren gifva oss några korta
upplysningar. I första afdelningen förekommer en
spökscen af mystisk, gripande effekt
—jämförlig med den bekanta spökscenen i »Till
Damaskus» —, där aderton åldringar sitta,
bleka, stumma och gengångaraktiga, kring ett
bord med aderton glas sockervatten, medan
rundt omkring dem en medelålders författare
dansar en vild krigsdans under utstötande af
hemska hotelser och indiantjut. I senare
afdelningen införes en abbé, som till den
medelålders författaren säger: »Min son, det
var en tid, då ditt samvete bjöd dig göra bot
för en så pass ringa förseelse som att dricka
en kopp brasilianskt kaffe; hvad skall du väl
nu ålägga dig, då du gifvit utbrott åt tre
af de sju dödssynderna, nämligen Vreden,
Högmodet och Afunden?» Stycket
afslutas med följande replik af författaren till
abbén: »Nåväl, jag skall efterkomma din
uppmaning: jag skall i morgon, för att
göra bot, i tre timmar stå barfota i snön
utanför n:r 18 Skeppsbron — —. Men
på kvällen skall jag åter protestera!»
Den framstående författarens intressanta
äggrim lydde sålunda:
Vers är nips!
Så har jag sagt!
Den som gillar mig, han följe mig
och skrifve aldrig mer vers!
Dock händer det någon gång
att jag, af en genialisk nyck,
ännu någon gång diktar vers.
Men då af mitt eget slag:
stolta, svällande,
utan rimmets och meterns krimskrams.
(Visserligen har också aflidne H. Heine
stundom brukat något liknande versslag,
men skulle någon därför
vilja påstå, att jag,
jag
imiterar någon,
då protesterar jag
och nämner dem, som framkasta något sådant,
bönhasar,
klåpare,
fuskare,
ohederliga lånbiblioteksförfattare.)
Hvad jag ville säga är detta:
att jag alltid varit gynsamt stämd mot påskäggät-
ningens ceremoni,
i min ungdom, min trotsiga, stormande ungdom,
därför att detta att krossa, krossa skalet
högeligen tilltalade mig.
Och nu,
då jag skildrar, huru ädla grefvar och
slyngelak-tiga trädgårdsmästarsöner
luttras genom lidandet
och huru den hämnande rättfärdigheten talar
genom poliskonstaplar,
munkbromadamer
och ångbåtsmaskinister.
nu synes det mig djupt symboliskt,
och påtagligt vittnande om en Nemesis divina,
detta
att den, soin påskaftonen äter för många ägg.
han varder sjuk!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
