Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Rydbergiana. Af Robinson. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rydberg! an a.
217
kan anse för gifvet, att en sådan lag, då han finnes,
aldrig skall komma till användning. Blott det att
han är till synes ju innebära en till hans väktare
ställd fordran, att han må efterlefvas. Och under
alla omständigheter torde det vara skäl att utplåna
en bestämmelse, som, äfven otillämpad, ställer en
författare i valet att dölja sin öfvertygelse och
bryta mot sitt samvetes bud eller uttala sin åsikt
och därmed göra sig saker inför lagen.
Om skydd af den art, som tryckfrihetslagen
kan förläna, anses för de härskande trosmeningarna
gagneligt, är måhända den ofvan berörda
paragrafens I:sta moment för sådant ändamål tillräckligt.
Härvid kunna vi dock icke förgäta, att
kristendomen utan skydd af statslagar uppvuxit för att
intaga det rum hon har i historien och i
människornas hjärtan.
Ödmjukligen.
Denna så mönstergillt affattade
böneskrift om ändring af ett föråldradt lagrum
i Sveriges tryckfrihetsförordning borde ej
fått ligga kvar elfva år tigande i
skrif-bordslådan, där den omsider hittades vid
bouppteckningen. Att icke — då de andra
två förhållit sig passivt — Viktor Rydberg
själf, vare sig hösten 1884 eller senare,
utsändt originalhandlingen för upptagande
därå af mer lämpligt antal
namnunderskrifter, föranledande efterhand äfven
anslutningslistor från provinsstäderna och
landsbygden t— allt detta tarfvar någon
psykologisk förklaring, då själfva syftet
med den sålunda beredda opinionsyttringen
ju var bland dem vi lärt känna som
enkannerligen »rydbergska».
Förklaring tillfyllest fås ej genom
kännedom numera af en del biografiska
smådrag från hans ungdom och medelålder.
Åtskilliga bland dessa, det må ju erkännas,
vittna om ett slags intermittenta anfall af
undfallenhet eller vekhet i lynnet, ja
tidtals af en bottenlös misströstan om ali egen
förmåga att göra andra varma för det man
älskar och anser rätt att älska eller
indignerade mot det man hatar och anser rätt att
hata, i följd hvaraf obeslutsamhet,
själfankla-gelser, uppskjutanden o. s. v. Men dessa äro
blott vanliga företeelser nog i upptäckarens,
i konstnärens, forskarens, skaldens,
uppfinnarens eller öfver hufvud den med stora
inbillningsgåfvor föddes mer än alla andras
sensitiva natur. Och tillstånden af
interregnum pläga i alla händelser icke räcka
så oerhördt länge. Efter någon tids
förmörkelse och stagnation sker med ens
omslag i det andliga luftstrecket, följdt af
öfverströmmande dager, förhoppningsfulla
syner, glad — ej blott nödd och tvungen
— flit, mer än någonsin ymnig produktion;
kort sagdt, ett nytt och trösteligt
framryckande öfver hela linjen.
Vore för öfrigt det ofvan nämda ett
enstaka fall efter stockholmsflyttningen —
eller under Rydbergs sista årtionde -—, borde
vi här ej dröja så länge vid det utan
antaga det hafva berott på omständigheter
dem ingen nu kan få reda på, och kanske
att ej heller någon kunnat få det samtidigt
med själfva tilldragelsen.
Men det är icke ett »enstaka» fall.
Och det låter sig ej heller, som mången
torde mena, sammanställa med hans
nedsänkande i de germaniska folkens mytologi
eller i andra trans-historiska studier. Nej,
ett flertal aforismer, brefutdrag, dikter,
muntliga yttranden m. m. från sagda
decennium angifva, att samme Viktor
Rydberg som förr (med alldeles oförminskad
känslighet) mottog intryck af de kring
honom växande, årligen blott alltmer
invecklade aktuela spörsmålen eller intressena,
men på samma gång med en intensiv
förnimmelse af, att såsom förr förmådde han
ej omsätta dem. Han kunde skrifva
fullkomligare verser och en allt mera enkelt
klassisk svenska i den obundna stilen. Han
kunde skrifva ljuft, och kan kunde skrifva
förfärande. Men detta ungt omedelbart
tändande, uppfordrande och tillika med
öppna händer gifvande som å alla de
yppersta sidorna i Den siste Athenaren och
Bibelns lära om Kristus, som i efterskriften
till Faust, som i Den meliska Afrodite,
som i nästan alla skaldestyckena från hans
tre stora krigsdecennier (jag nämner här
blott I klostercellen, Snöfrid, Promethevs
och Ahasverus): en ny dryck ur denna
ungdomskälla, där hvarje droppe innebar
outtömlighet, kände han sig ej mer kunna
iskänka.
Kämpen — det heliga krigets
inspirerande siare — var trött.
Hvad jag därmed velat säga, det lär
ej af någon kunna helt förstås, innan denne
själf omsider nått vårt lifs sista skede.
Förut fattar man det så: Han hade
tröttnat på (ledsnat vid) lifvet. Men denna
slags leda hör ej till ålderdomen utan är
en af våra tidigare lifsskedens nycker. I
dödens mest sannolika närhet är man
mindre än någonsin »led vid» lifvet. Så till
vida har själen då mera hälsa än förr.
Men man är, helt enkelt, kroppsligen —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
