Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Anders Fryxell. Af L. M. Bååth. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anders fryxell. 267
hade af kungligt envälde. Vittnar det då
om en historisk uppfattning att säga, att
adeln »kämpade» för politisk frihet åt
dessa medborgare, som adeln ville hålla
i träldom? Är det öfverhufvud taget
tänkbart, att politisk frihet och social
ofrihet hos ett fritt folk kan vara det
normala? Hade adeln några nya,
fruktbärande idéer, där den stampade på samma
fläck af adelsprivilegiernas mark? Och
om de »bortsända» adelsmännen varit
närvarande, skulle då dessa kunnat uträtta
något? Hade icke enväldet sina orsaker
i för handen varande förhållanden, som
alldeles uteslöto möjligheten af adelns af
Fryxell rekommenderade motstånd?
Hvarför kunde icke då enväldets historiska
orsaker få tala för sig själfva?
På dessa frågor lämnar Fryxells
historia intet svar.
Och samma tendens att beklaga det
skedda och att utpeka de vägar, man
borde hafva följt, möta vi i de sista delar,
Fryxell skref i sin ålders höst. Jag
menar den statshvälfning år 1772, då Gustaf
III ersatte frihetstidens ständervälde med
en stark konungamakt.
Detta behagar icke Fryxell. Han
förnekar, att mössorna spelat ut sin rol,
ty de fullföljde sådana grundsatser, att
de därigenom kunnat grunda Sveriges
lycka för framtiden, om ej — Gustaf varit
i vägen. Fryxell kan icke förneka, att
mössorna stodo i förbindelse med
Ryssland, men han inser icke, att de stodo
i sold hos den ryske ministern, som
sökte befordra ryskt förmynderskap öfver
Sverige. Fryxell har den uppfattningen,
att de utländska makternas bekanta
omsorger om upprätthållandet af frihetstidens
författning voro fullkomligt oegennyttiga,
såsom gående allenast ut på att hålla
svenskarnas krigslystnad i styr. Detta
var ju något berömvärdt. Fryxell påstår
vidare, att Sveriges yttre ställning tiU
främmande makter år 1771 var utan fara
för landets själfbestånd. Och hvilka
källor anlitar Fryxell härför? Jo,
utländska historiska arbeten och ministerbref!
Dessa källor måste emellertid vara
värdelösa i denna sak.
Gustaf III hade alltså inga skäl att
införa ett nytt envälde. Äfven han
tillrådes att följa andra vägar! Med list
och förställning hade Gustaf ledt Sverige
in på enväldets olyckliga vägar.
Om denna periods historia fördes på
sin tid en skarp polemik mellan Gustaf
III:s berömde häfdatecknare C. T. Odhner
och Anders Fryxell, hvarvid den senare
onekligen i åtskilliga punkter var mindre
lycklig. Men mest ryktbar är striden
mellan Fryxell och Geijer. I »Om
aristokratfördömandet i svenska historien»
beskyllde Fryxell Geijer för en öfverdrifven
rojalism och uppenbar orättvisa mot
adeln. Ar 1845 började Fryxell denna
berömda polemik med Geijer, som väckte
mycket stort uppseende. Fryxells
öfvertygelse om att han satt inne med hela
sanningen var stark, och han trodde sig
hafva upptäckt grundsatser hos sin store
samtida, hvilka hotade att gifva den
svenska historieskrifningen en falsk
riktning. Det är, som antydt, närmast mot
Geijers bekanta ord, att svenska folkets
historia är dess konungars, som Fryxell
vänder sig, d. v. s. mot Geijers
uppfattning att svenska folket endast genom
konnungarna varit någon själfständig
statsmakt. Denna polemik kvarlämnar
i första rummet det intrycket, att dylika
tvister äro gagnlösa, om motståndarna
ej mötas på samma botten. Fryxell
saknar blick för de stora, i utvecklingen
genom tiderna verkande krafter, hvilka
däremot Geijer med sin starka filosofiska
uppfattning söker utreda. Något större
inflytande har denna polemik icke haft.
Fryxell stod ensam utan efterföljare i
opposition mot den historiska skola, som
Geijer representerade, och som genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
