Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bröderna Asam. Af Ola Hansson. Med 8 bilder - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ola hansson.
292
röra sig verkligen »fri», fri från alla
organiska groningslagar samt bunden af
det heliga stilschemat allena. Om
konstverket tillkom i Preussen eller i
Frankrike, i München eller Köpenhamn, -—
om det heter Trianon eller Monbijou,
Nymphenburg eller Amalienborg, — det
var och förblef blott en liten och
oväsentlig variation af ett och samma tema;
det ena liknar det andra sorn den ena
drillen den andra. Och inträder man i
ett af dessa små lustslott för den dåtida
förnäma världen, hvilka bibehållits ned
till våra dagar tillika med hela sin
inredning, framvisar äfven interiören samma
stereotypa prägel, vare sig den bildat
ramen för en konungs — le roi
bien-aimé — förlustelser midt uti den
liderliga hvirfveln omkring världshufvudstaden
eller för de filosofiska konversationerna
vid den europeiske bildningsfurstens
bordskrets i det idylliska landthuset vid den
aflägsna Genfersjön.
Det var blott ytterst få, som bröto
dessa stereotypa former för att föda dem
ut ur sig själfva på nytt igen, och som
fyllde hela denna form- och linjevärld
med personligt, varmt och kändt lif. I
småkonsten inom den utpräglade rococon
nåddes det högsta; den tidens
människor förstodo sig på att göra små
konstverk ut ur sig själfva och sina bostäder.
Dräkterna andades mer poesi än de
skrifna diktverken; och husgerådet och
möblerna, i hvilka mannens af folket
känslo-och fantasilif uttryckte och speglade sig,
ägde en mer omedelbar och större
konstnärlig charme än kyrkorna och de stora
herrarnas palats.
Ty mästarna voro tunnsådda.
Watteau, flamländaren, var en sådan mästare.
Hans verk äro icke öfverdrifvet talrika;
de äro äfven tämligen enformiga, liksom
den tidens konst öfverhufvudtaget. Men
ett enda sådant konstverk som
»L’em-barquement pour Cythère» är tillräck-
ligt, för att dess upphofsman kommer
att för alltid stå som en tolkare af det
innersta och finaste i sin samtid, af dess
slumrande längtan och dess doldaste
lycko- och skönhetsdröm, som den aldrig
blifvit helt medveten om och som den
aldrig helt tillstått för sig själf. Han
kände hvarken himlen såsom
medeltidens målare, eller jorden såsom
holländarna. Hans »champs elysées» skilja
sig i intet från hans »fetes champëtres»;
och hans hvardagsstycken med deras
hvardagshändelser och hvardagstyper
sakna fullständigt den konstnärliga
karak-täristikens »springande punkt» och den
doft, som naturen alltid utbreder — och
just i sina blygsammaste och skenbart
banalaste enskildheter —, när den blott
gripes i sin enkla verklighet. Men dessa
Watteauska människobarn, som sitta där
midt i den yppiga skogsnaturen med
dess skära, smältande färgglans, —- nätta
och styfva dockor, vackert utstyrda till
kropp och själ och med väl afvägda,
sirliga låter och som man kan se på, att
de allihop känna sig som medspelare i
en gemensam komedi, det s. k.
jordelif-vet, där det gäller för hvar och en att
utföra sin rol — och rolerna äro ju
tämligen lika allesamman — så
smakfullt och diskret som möjligt, på det att
den bräckliga, snirklade,
blomsteromvi-rade ramen ej må sprängas, — hur
förändra de sig icke vid första anslaget å
mästarens trollflöjt, som de här stiga
ombord för färden till ön Cythère. Hur
afmätt och värdigt, och i hvilken
gra-tiös dansrytm på samma gång, bege sig
icke paren öfver på skeppet, som väntar
på dem med fulla segel; hur fladdra icke
deras lätta, ljusa tankar och rosiga
känslor omkring dem, likt amouretter som
tagit kropp, — hur fylla de icke skogen,
klättra uppför masterna, klänga som en
båge lefvande rosor genom den blå
luften, medan långt därute i tjärran, halft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
