Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bröderna Asam. Af Ola Hansson. Med 8 bilder - IX - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
ola hansson.
prägel; allt hvilar i sig själft, men utan
ali tyngd. Jag vill därmed ej säga, att
icke andra verk af rococon gjort ett
djupare intryck på mig; men i
beskaffenheten af detta intryck, i verkans art står
klosterkyrkan i Fürstenfeld ensam för
sig. Här härskar lugn och stillhet,
ogrumlad stillhet, sval ro och en glad, ljus
andakt, en stämning som af en tidig
morgonstund, då det ännu ligger dagg
och innan solen ännu gått upp. Kyrkan
lyser med den lugna, stilla glansen af
morgonstjärnan. Färgerna äro blott
nyanser öfver den hvita undergrunden,
skära och ljusa färgtoner: det blidaste
blått, en fläkt af rosa, ett gult ända ifrån
den allra ljusaste och blekaste
anstrykning af gult och upp till den egentliga
guldfärgen, men äfven denna dämpad
och utan att lysa. Och liksom fin och
tyst i färg, så är kyrkan heller icke
öfverhopad med stuck och annan pynt,
såsom eljes blott alltför brukligt på den
tiden (man jämföre den exempelvis med
Theatinerk}/rkan i München); äfven
härutinnan råcler den förnäma enkelhet, som
icke trugar sig på och som icke
behöfver anstränga sig för att gör asig
gällande.
Klosterkyrkan i Fürstenfeld är i
sällsynt grad en totalitet, en enhet som ej
kan sönderdelas, samt vill njutas såsom
sådan. Bröderna Asam spela icke
första violinen i detta af en talrik
konstnärsskara utförda, utsökta stycke. Men
deras bidrag, Cosmas’ takfresker såväl
som Egids altaren, passa bra samman
med de öfriga konstverken och med det
hela. Till Cosmas’ mera framstående
skapelser höra dessa sex målningar i
koret och långskeppet, hvilka behandla
klostrets stiftelse och benediktinerordens
historia, visserligen icke. Den sista
korfresken mot långskeppet till har en skön
Maria. Hon står å månskäran, ett
väldigt dimmoln vältrar sig fram, och inne
i det dyker en änglagestalt fram med en
förtjusande frisk och skär karnation.
Gudsmodern är här icke en smärtornas
moder, utan den strålande
himladrottningen, en verklig himmelens och
jordens drottning, i hvitblå dräkt — de
bai-erska färgerna — och med en jättekrona
öfver hufvudet. I ena hörnet af bilden
ser man den onde, som stötes ner, —
med det ormbetäckta hufvudet nedåt och
benen i luften och hållande en orm i
ena handen.
X.
Ju närmare man kommer in på den
och ju djupare man tränger in i den,
dess klarare inser man, att denna
utpräglade stil, som man kallar barock och
rococo, gömmer på en utpräglad idé,
samt att det är en hel världsåskådning,
som tagit form i den, och en om sig
själf medveten uppfattning af de jordiska
och himmelska tingen, som ligger till
grund för densamma. Hvad är en
dylik kyrka från den tiden, om den nu
tjänat för den förnäma världen och den
utsökta smaken såsom kapell i ett
furstligt slott eller ett rikt kloster, eller
tjänat för genomsnittets känslolif och folket
i gemen såsom sockenkyrka, — hvad är
i bägge fallen en dylik barock- och
ro-cocokyrka annat än en ung kvinnas
smyckeskrin? Den utgör ramen för
madonnan med barnet. Hvilken
dominerande rol spelar icke barnet i alla dessa
kyrkor, i måleriet såväl som i plastiken,
— vanliga, lefvande, mänskliga barn,
muntra, vackra, duktiga barn, som
absolut ingenting ha att skaffa med
pietismens »liebes Jesulein». Just detta
utgör väsendet af »motreformationens» stil:
det glada och det mänskliga, det
varmaste och det köttsligaste som finns —
d. v. s. modern med barnet — gent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
