- Project Runeberg -  Ord och Bild / Elfte årgången. 1902 /
288

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ur bokmarknaden - Af Klara Johanson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

288

K. J.

lösa, världen blir plötsligt full af fattiga
och hjärtegoda människor, och man tycker
nästan, att alla dessa präktiga individer
borde få sin vilja fram. Det finns icke
ett spår till afsiktlig propaganda i denna
bok, men den skulle godt kunna verka
omvändelser i mottaglig jordmån.

I slutraderna uttalar förf. en
anspråkslöst formulerad men trygg förvissning, att
hans och hans meningsfränders gärning
icke varit förspilld. Säkert är, att en
personlighet, genomträngd af den milda
nobless och den höga osjälfviskhet, som
slår en till mötes ur denna lifshistoria,
aldrig kan ha lefvat förgäfves, i hvilken
fanas tjänst han ställt sina krafter.

K. J.

GEORGE SAND: Leone Leoni. Öfversatt af A. L—n.

Stockholm. Wahlström & Widstrand.

Denna lilla bok har jämte mycket annat
äfven åldern för sig. Det blir snart sjuttio
år sedan den såg dagen, och den bär i
allo prägeln af sin tid, bohëmeromantikens
äfventyrsglada och stortaliga skede. Den
stora författarinnan var då en trettio års
kvinna, som redan pröfvat på både lif och
diktning och särskildt idkat djupgående
studier i det svåra ämne, som bildar
hufvudstotfet i föreliggande roman, den eviga
kärleken. Visst anses det, att George Sand
saknade anlag för denna, men jag
misstänker, att man gör henne orätt och att
hon verkligen älskade evigt — hvarje gång.

Att hon hade teorien fullkomligt inne
bevisar åtminstone »Leone Leoni». I allt
sitt bländande och konstfärdigt invecklade
kaos af enleveringar, bofstreck, mord,
karnevaler och intriger rymmer den en kärna
af intuitiv kärlekspsykologi, grant
färglagd och hållen i fantastiska proportioner
men i botten sann och träffande.

Julia, detta under af skönhet och oskuld,
hvars själs renhet icke fått den ringaste
fläck, under hennes långa och upprörda
samlif med en hänsynslös lyckoriddare, som
icke sparat henne någon skymf, är trots
sin nästan docklika mönstergillhet en
rörande typ för den lifsbehärskande, fanatiska,
oresonliga, passionens martyrer. Hon följer

sin utkorade i skam, i fängelse, i fattigdom
och förnedring, och när han öfvergifvit henne
och hon för den nye älskare, som plockat
upp henne ur eländet, biktar sin
lidelses-och lidandeshistoria, flöda jämt öfver hennes
läppar hymner till denne ädle, denne
här-lige, denne fullkomlige, denne ende, allt
under det hon aflägger en sanningsenlig
redogörelse för den gudomliges tjufverier,
lönmord och brutala otrohet. Ännu fråssar
hon i hågkomsten af deras ensliga
lyckomånader, och under det hon i varma färger
utmålar idyllen, är det, som om hon inte
mindes hvad som följde efter. Detta är
ett drag att lägga märke till. Till sist,
när lumpenheten visar sig naken och
gräs-ligheterna hopa sig i hennes berättelse,
griper henne fasan, och hon svär inför den
nye älskaren att jorda till och med
minnet af det förflutna. Men nästa dag, en
veneziansk karnevalsdag, hör hon sitt namn
ropas af den gudomliges röst från gondolen
intill hennes egen, och som genom trolleri
står hon på ögonblicket vid hans sida.
Och den andre ser som i drömmen den
sällsamma synen . . .

Hon utreder själf saken i ett
afskeds-bref till den snöpligt öfvergifne: »Du såg
själf, att jag ej kunde motstå hans kallelse!
Det var som om jag gripits af en
oemotståndlig makt, som om en magnet dragit
mig och kastat mig i hans famn, och det
fast jag var hos dig med min hand i din.
Hvarför höll du mig icke kvar? Du hade
icke kraft därtill — — —■ Du ser själf,
att det är en dold vilja, en magnetisk kraft,
som bjuder och handlar oberoende af oss
själfva» . . . Hon låter sig icke dåras
af något barnsligt hopp, hon är en
»olycklig varelse, som ödet släpar mot
afgrunden», men hon följer motståndslöst.

Den lidelseflammande historien är
berättad med en friskhet och en fart, som
oförskräckt hvirflar omkring de orimliga
händelserna, samt buren af en romantisk
poesi-schwung, som påtvingar en stämningen i
denna de otyglade känslornas och de
bisarra äfventyrens värld.

Öfversättningen återger väl originalets
på en gång liffulla och pompösa stil.

K. J.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:45:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1902/0318.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free