Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Giovanni Segantini. Af Ernesto Caffi. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 11 bilder efter målningar af Giovanni Segantini
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
giovanni segantini.
29 7
Stundom har alpbornas bedröfliga och
mödosamma lif inspirerat honom till
målningar, där den mänskliga smärtan
finner sitt högsta uttryck. Se
»Återkomsten till hembygden»! En af de familjer,
som lämnat sina berg för att långt borta
söka arbete och bröd, är stadd på
hemväg till sitt land, men icke alla vända
tillbaka — sonen är död. Det är ett
sorgligt liktåg som långsamt skrider
öfver högslätten. Kistan med de jordiska
som falla öfver denna öde hed, gråter
när liktåget skrider förbi.
Hoppet om ett bättre lif bortom
grafven har äfven funnit sin högsta tolkning
i Segantinis »Sorgen tröstad af tron».
Kompositionen är delad i två partier.
»Nedtill ser man ett stycke af en
kyrkogård, inhöljd i snö» — jag lånar Robert
de Sizerannes vackra beskrifning —.
»Den uppskottade jorden anger, att ett
lik nyss blifvit nedsänkt. En stående
DET ONDAS KÄLLA.
kvarlefvorna af sonen, som stupat i
arbetet, hvilar på en kärra framsläpad af
en uttröttad häst. Modern, mattad af
den långa färden och sorgen, sitter
snyftande på kistan. Den barhufvade fadern
leder tigande hästkraken. Ingen blomma,
intet deltagande, ingen människa utom
de; den dödes enda trogna vän är en
hund, som med hufvudet sänkt mot
jorden ledsagar honom till grafven. Hvilken
smärta, hvilken stum själssnyftning
utströmmar icke från denna målning!
Själfva naturen, höljd i aftonens skuggor,
kvinna stöder sitt bara hufvud mot armen,
som hvilar mot den låga muren; den
ena af hennes händer, som bär svarta
handskar, håller en näsduk, den andra
har hon lagt på hufvudet af en gråtande
varelse, som böjer knä. Ofvanom henne
mötas två svarta processioner —
släktingarna, som gå, och roffåglarna, som
komma. Bortom snödälderna
glaciärer-nas eviga mur. Där sträcker ett svart
kors sina armar ur snön, och midt på
det synes Veronicas svetteduk och Kristi
blödande anlete. Sä lyfter man blicken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
