Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Malwida von Meysenbug. En studie i lefnadskonst. Af Ellen Key. Med 2 bilder - III - Arrendatorn. Af Bo Bergman - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316
ellen key.
moderns moderliga vän med den
varmaste tillgifvenhet och äro tacksamma
att själfva ha blifvit uppfostrade — och
nu i sin ordning kunna uppfostra egna
barn — enligt Malwidas grundsatser.
Malwida v. Meysenbug hade sålunda
återfått sin kära Olga; hon hade i
Wagner funnit den store konstnären, i
Schopenhauer den store tänkaren,
hvilka hon behöft för lifvets förklaring,
och hon kände sig nu hafva nått sin
lefnads höjdpunkt. Bakom henne låg
ett ärligt arbete. Hon hade visat, att
kvinnan ej blott kan kämpa sig till en
egen öfvertygelse utan också lida för den
och, genom att själf förtjäna sitt bröd,
äfven kunna vara den trogen. Och hon
fick vara kvar på sitt lifs soliga höjder
ännu flera år, tills Olga, genom sitt
giftermål 1873 med professor Gabriel
Monod, blef skild från sin moderliga
väninna, hvars hälsa nödgade henne att vara
i Italien om vintrarna, medan familjen
Monod då var bunden i Versailles. Men
saknaden efter den älskade fosterdottern
har uppvägts af dennas fullkomliga lycka,
sedan Gabriel Monods anhöriga slutligen
öfvervunno sina fördomar mot den
farlige revolutionärens fritänkande dotter!
(Slutet följer.)
arrendatorn.
AF BO BERGMAN.
I.
DET är afgjordt nu; jag stannar.
Ja.g måste bli färdig en gång.
Att vid några och trettio år
ännu gå som löftesrik börjar osa brändt.
Man får göra sitt verk, äfven om det
inte blir en fyrbåk för mänskligheten,
och försöka värma sig vid det så godt
man kan.
Jag ha.r arbetat mera de här fyra
månaderna än på hela förra året, och
nu går jag och inbillar mig, att det skall
säga stopp i maskineriet, om jag
öfverger mitt kråknäste. Innan jag reste,
skaffade jag mig ett sjukbetyg för att
sticka under näsan på besvärliga
frå-gare. Det såg ut som en dödsdom;
man läste det och tyckte förmodligen,
att jag handskats illa med min doktors
samvete. Ditt ansikte var det enda, som
icke flaggade med en allt för ogillande
förvåning. Du har som alla andra
varit vittne till mitt humörs salongsfyrver-
keri, men du har anat att jag inte jämt
är en raketkista. Till belöning för ditt
förstånd skall du få några rader
emellanåt — men gör dig inga illusioner.
De komma icke att innehålla lösningen
på min lifsgåta. Jag vill bara inte släppa
en gammal vänskap som din.
Ibland kan det nog kännas ensamt
härute; i kväll t. ex. Mitt värdfolk, en
arrendator Hill med fru, har rest bort
på ett par dagar, och sommargästerna
äro för längesedan inne på sina gator.
Blåsten ligger på från sjön, så att det
knakar i det gamla träskrället. Det har
varit ett af drottning Kristinas alla
jaktslott, påstås det, och gärna för mig.
Från sjösidan ser det ut som en stor
låda; hufvudfasaden vetter åt land och
har en vacker trappuppgång och ett
par mindre vackra träpelare, som en
okänd mästare marmorerat. Mitt rum
är ett hörnrum med ett fönster åt sjön
och ett åt trädgården, som är liten och
vanskött. Men den går öfver i ett mel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
