Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Arrendatorn. Af Bo Bergman - I - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ärrendatorn.
319
med brickorna och tala icke mycket.
Hyndorna gnälla i sömnen; ibland se de
upp med ett öga i sänder, när Hill
klämmer till för hårdt i bordet. Han
nickar åt dem.
— Sof ni, flickorna mina; det är
ingenting.
Vår vänskap har vuxit sig stark nog
för att jag skall längta till dessa
kvällsstunder. Om dagarna träffas vi mera
flyktigt. Hill är ute på ägorna och
kommer icke alltid hem till laga
måltider, och jag har ju lifsverket. Men när
jag brottats med hjärnspöken i sju, åtta
timmar och pröfvat på alla mitt yrkes
välsignelser, så är det en obeskriflig
hvila att få glömma alltsammans i Hills
sällskap. Dessutom intresserar mannen
mig. I början tyckte jag att diagnosen
var lätt ställd. Men jag ser att fallet
icke är så enkelt; det är ingert vanlig
landtjunkartyp. Han har läst åtskilligt,
tänkt också, och hans själ är icke så
jämnt afvägd som hans kropp. Men
först och främst har han lefvat, och det
skulle vara roligt att känna till något af
hans historia. Hittills har han
emellertid varit mycket förbehållsam, och jag
har icke velat visa mig påträngande.
Jag ser nu att det är om honom
hela brefvet. Du kommer väl att få
flera bulletiner öfver vår vänskap, vare
sig det roar dig eller ej, och Hill tar
ingen skada af små indiskretioner. Ni
höra till hvar sin värld och träffas
aldrig. Inte heller kan du stjäla figuren
till dina treaktare; han skulle bara göra
hål i brüsselmattorna och
konversationen. Till hjälte i ett indignationsdrama
skulle han möjligen duga, men sådant
orkar ingen med numera.
Jag är alltså lugn. — Apropos
teater, har du något nytt åt Olga? Du
kan låta henne ömsa skinn så många
gånger som helst, men jag håller på den
svarta klädningen och den förkrossade
minen i sista akten. Hon ser aldrig så
trovärdig ut som när hon ljuger, det har
jag äran att veta. —
II.
I dag på morgonen knackade Hill
på rutan och drog mig ut från
lifsverket. Han skulle ner i trädgården och
flytta bistockarna på vinterbänk; det var.
en isklar novemberdag, dubbelt
uppfriskande efter det långa rusket. Han var
vid lysande humör. Inte sitta och rifva
i papper en sådan välsignad dag; upp
ur kulan, gamla mullvad . . . Man fick
slicka sol, medan det fanns någon.
—- Vet du hvad det vackraste i
bibeln är — han hade stuckit sin arm
under min efter arbetets slut och vi
drogo oss utåt vägarna — jo, det är:
Och Gud sade: varde ljus, och det
vardt ljus. Det finns ingenting som
ljuset. Ljuset är störst; det är lifvet. I
mörkret är död. — Jag är mörkrädd
som en barnunge, kan du tro det?
Då jag icke svarade, fortsatte han
med en röst, som icke var hans vanliga:
— Vi ha så mycket inom oss, som
är släkt med mörkret. Så mycket som
bara ligger och väntar tills solen
krupit ner för att smyga sig på en och
suga sig fast med sina förbannade
polyparmar. Och att slåss i mörkret är
ingen lätt sak . . .
Han tvärtystnade. Jag kände hans
blick från sidan en sekund, hvass och
rekognoscerande. Trodde han, att han
sagt för mycket, att jag gick och
inbillade mig något nu? Jag inbillade mig
ingenting, och det spända i hans
ansikte löstes upp. Hans ögon fingo
samma barnsliga och förälskade uttryck
som när han nickade åt sin fru öfver
kvällsbordet, och med en jättehand högg
han mig i axeln och snurrade mig rundt
ett par hvarf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
