- Project Runeberg -  Ord och Bild / Elfte årgången. 1902 /
320

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Arrendatorn. Af Bo Bergman - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

320

bo bergman.

— Se, sade han, se . . .

Vi stodo midt i en uthuggning, och
skogen var gles på långa sträckor
omkring oss med raka, afkvistade
stammar, mellan hvilka det blåhvita
höstljuset skar in som i en ofantlig pelarhall.
Sjön låg nära; vi sågo den icke, kände
den bara i luften, som smakade salt mer
än barr och var stark och liksom ville lyfta
hjärtat i bröstet. Här var godt att vara,
och så fingo vi fram matsäcken och
piporna. Jag har på allvar förfallit till
pipa numera. Dina Henry Clay skulle
inte duga härute — men du kan ju
spara en låda åt mig. • Om det skulle
falla mig in att återgå till civilisationen
nämligen . . .

Vi rökte alltså och hörde på
skogssuset och voro lyckliga. Plötsligt vände
jag mig till Hill:

— Säg mig en sak, är du född på
landet?

— Nej, jag är stockholmsbarn.

Och så fick jag honom att tala om

sig själf. Hans ungdom hade varit
sorglig. Fadern, en vingrossör eller något
sådant, gick i fördärfvet och försvann.
Mor och son slöto sig ihop efter
olyckan, och de afgudade hvarandra. Men
hon grät, när han steg in en dag och
förklarade, att han icke ville bli präst
utan officer. Han fick naturligtvis sin
vilja fram, och hans öppna väsen gjorde
det lätt för honom att bli omtyckt. Alla
voro hans vänner, öfverordnade,
kamrater, manskap; det fanns inga andra moln
än de vanliga små löjtnantssorgerna, när
kassan tröt. Då hände det en natt på
en fest i mässen, att han råkade i tvist
med en af sina förmän, brusade upp,
glömde sig, slog. Skandalen kunde
tystas ner, det var ju i ett slutet
sällskap det skett, men hans bana var
stängd, och han måste gå sin väg.

— Jag; var då inte trettio år, sade
Hill. Min mor var död nyss förut, och

det fanns ingenting efter henne. Så
fick jag anställning vid ett
järnvägsbygge uppe i Norrland som ett slags
mellanting mellan ingeniör och
arbetsförman. Ung var jag och stark, och
det fria lifvet passade mig. Men det
kom nog onda dagar också —- i snön
och mörkret. Man blef vild bland allt
det vilda däruppe, fick gå med
revolver i byxfickan, och i ensamheten fanns
det icke mycket annat än brännvinet och
korten att roa sig med.

Hur jag kom därifrån, minns jag
knappt. Men jag hade gått igenom
fula saker, och det tog sin tid att bli
människa igen. Kvinnor, som sågo ut
som kvinnor, hade jag icke sett på år.
När jag träffade henne, min hustru, blef
jag därför naturligtvis genast kär, om
jag nu skall kalla det kärlek, som var
en slags stum dyrkan, en tillbedjan inför
ett högre väsen. Hon var det
oupp-hinnliga och det omöjliga.

Det omöjliga blef emellertid möjligt;
vi blefvo gifta. Jag hade sparat ihop
något och lyckades få ett arrende,
öfvergaf det för andra och har så
ändtligen hamnat här, tre mil från min
födelsestad. Men det är mera än dessa
tre mil, som nu skiljer mig från gatorna
och salongerna . . .

Han knackade ur sin pipa mot en
trädrot och såg upp med sin stora,
ljusa blick. Jag förstod att han höll af
mig, och jag var honom tacksam. Men
det föll mig aldrig in att gifva honom
något af min historia i utbyte, som man
växlar visitkort. Det finns ju förresten
ingen historia att ta på, att breda ut;
några tankar som borra sönder hjärnan,
litet lek med ord. Hill skulle affärdat
alltsammans med en dunk i ryggen och
och en förstående nick, som ingenting
förstod. Kanske väntade ban något i
alla fall, ty han var tyst på hemvägen
och vid middagen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:45:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1902/0354.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free