Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Arrendatorn. Af Bo Bergman - II - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arrendatorn.
321
Det blef den första vinterkvällen, stor
och hög, med köld och stjärnor. Vi
sutto länge och väl vid bordet; ingen
kom sig för att stiga upp, och ingen
sade egentligen något. För första
gången sedan min hitkomst, tror jag, kände
jag något som liknade längtan tillbaka
till staden, till kaféerna och teatrarna,
till sorlet och utdunstningarna från
upphettade människomassor, till kalla och
lättfärdiga ögon .och till ansikten som
det elektriska ljuset satte likfärg på, till
hela den hvinande nöjescirkusen i en
storstads utelif. Hvad var det för
galenskaper att begrafva sig så här?
Lifs-verket? Ett par tre hundra romansidor
borde kunna fabriceras på ett
behagligare sätt . . .
Då hörde jag Hills röst:
— Det var så längesen du spelade,
Elsa?
Den lilla frun gick lydigt till pianot.
Hon torkade dammet af tangenterna
och slog an ett par ackord. Det var
ingen kropp i tonen, tunn och liflös som
ett halfglömdt eko kom den fram ur
det gamla instrumentet och fyllde aldrig
rummet, löstes strax upp och var borta.
Jag kände hela tiden beklämningen i
strupen.
— Sjung något, bad Hill.
Och den lilla frun sjöng med sin
fågelröst, spröd och eteriserad som
instrumentets:
Och stjärnorna de ta i ring,
i ring,
och så går dansen öfver himlaranden.
Så kyss mig nu på stunden
och låt oss svänga kring.
Nej, kära, lämna mig i fred,
mitt hjärta dansar med,
men foten den är bunden.
Jag minns icke mera. Jag minns bara
att Hill gick fram och lyfte upp sin
hustrus hufvud och kysste henne på pan-
Ord och Bild\ ji:e årg.
nan. Hon tog hans hand, som hon
strök mot sin kind, och jag hörde hur
hon hviskade:
— Min gode, gode jätte.
Det här var nu någonting som icke
angick mig, och jag försvann alltså.
Och sitter nu och skrifver detta i min
ensliga röfvarkula. Ali denna lycka en
trappa upp gör mig sentimental; är det
så nödvändigt att vara utestängd? Jag
har satt griller i halsen, och Hill skulle
dunka mig i ryggen så lossnade de.
Jag blir plötsligt upprymd. Du gamla
Don Quijote, säger jag och slår mig på
knäna. Men så dyker det upp allt som
varit, skratt som blef till tårar, ömhet
som fick fula namn, allt som jag
plockat sönder, därför att jag var
sönder-själf och därför att andras lidande var
det enda som stillade mina egna. Det
är det fördömda med det här yrket att
det icke bara tar ens eget lif; det
spolierar andras också. Och man kan
ingenting annat göra än — spela bödel.
God natt med dig nu och lef väl.
Jag telegraferar om onsdag, när du har
din succés. Min ande sitter på tredje
bänkraden, iklädd en berömd kritikers,
skepelse. —
III.
Jag hade gladt mig åt julen härute,
barndomsföreställningarnas hvita jul på
landet med skratt och bjällror och
gammaldagslycka i låga, ombonade rum. Hill
skulle spelat bondpolskor på sitt
hand-klavér, och den lilla frun skulle ha
sjungit: Det var de helga kungar tre. Och
så blef det den tyngsta jul jag hittills
upplefvat. Snön faller och faller, och
stillheten är öfver oss. Men det är
ångest i allt detta tysta, ingen hvila, och
jag sitter och lyss på de oroliga stegen
öfver mitt hufvud och på den sjukes
jämmerstön . . .
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
