Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Arrendatorn. Af Bo Bergman - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
bo bergman.
Det har gått så hastigt allting, sedan
den natten min väns olycka först blef
mig klar. Jag tänker tillbaka på mina
tidigaste intryck af Hill, och jag ser hur
de vrängts ut och in långsamt men
säkert. Det har varit ett ord då och ett
då; som bubblor ha de stigit upp i
dagen med bud om allt som arbetade
under ytan, i mörkret. Han har varit en
olycklig man — midt i sin lycka. Man
måste medge, att de okända makter, som
styra våra lif, icke sakna
uppfinningsförmåga, när det gäller så trefliga saker
som att arrangera helveten.
Inkvisitionens hjul och spanska stöflar voro inga
leksaker, men de gjorde åtminstone
pinan relativt kort. Tänk då att låta en
människa födas som sammanvuxen
tvilling med sin egen bödel, att få sig själf
till fiende, att gå i ett lifsenvig, där
nederlaget för den ena parten aldrig ger
definitiv seger åt den andra och alltså
heller ingen verklig segerlycka! — Nu
står Hill emellertid snart utanför
alltsammans, och jag tror att han är glad
åt det.
Det var den natten jag nämnde. Jag
satt uppe och skref; vi hade ätit kväll
ensamma, fru Elsa och jag, ty Hill var
borta hos en af grannarna och i den
tilltagande snöyran väntade ingen honom
hem. Plötsligt hör jag bjällror, och en
släde håller på gården. Jag går ut i
farstun med lampan. I detsamma rycks
porten upp, och Hill slår tillbaka för
ljusskenet och faller mot väggen. Han
är strax uppe igen, och nu ser jag hans
ögon. De äro blodsprängda och stela
som på en blind. Och jag förstår att
han är drucken . . .
Hela natten låg jag vaken med detta
i hufvudet. Jag såg ännu för mig hur
hans jättekropp brottades med ruset;
det var något imponerande till och med
i hans elände. Slaget hade kommit
så oförberedt, och jag anade att olyc-
kan var större än jag bevittnat. På
hela följande dag syntes han icke till,
och då jag frågade efter honom i en
ton som jag sökte göra så lugn som
möjligt, svarade den lilla frun helt kort
att han var hemma men sjuk.
Vi sutto ensamma till bords äfven
de närmast följande dagarna; ingen Hill
dök upp. Hans fru hade svullna ögon
och rörde knappast vid maten. Han
ville icke höra talas om doktorn,
berättade hon tyst och brådskande, och ville
icke se någon hos sig. När han var
sjuk, ville han alltid vara ensam. Jag
behöfde icke veta mera nu, och jag gick
bara och grubblade på hvad som var
att göra. Jag såg, att tjänstefolket också
hade reda på det.
— Kan man inte komma in till
honom? frågade jag.
— Han har låst sig inne. Vi ha
hört frun om natten stå och gråta och be
vid dörren. Det är så att hjärtat kan
gå sönder i en. Ah, den stackars
frun . . .
Min oro gjorde allt arbete omöjligt.
Jag dref mest omkring på långa
promenader, dyster och obeslutsam. En
middag ■— jag hade just varit i skogen och
beundrat snöarkitekturen — kommo
Dolly och Bella rusande emot mig. Strax
därpå fick jag syn på Hill. Han stod
utanför vedboden och höll på att göra
i ordning några fiskdon. Jag hälsade
och han såg upp men lämnade icke sitt
arbete.
— Det var roligt att du är frisk.
Han nickade. Blicken var trött och
ostadig, men annars kunde jag icke
märka något. Han såg ut som hälsan
själf, och när han ropade till sig
stöf-varna hade rösten sin gamla klang. Jag
var både glad och förbluffad öfver denna
styrka, som reste sig efter sådana
knäckar och tog sig själf i besittning igen
—- till nästa nederlag. Jag visste att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
