Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Arrendatorn. Af Bo Bergman - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ärrendatorn.
323
det icke var det första och att det icke
skulle bli det sista. Hans historia kom
mig på nytt i tankarna; det var arfvet
från ödemarkerna detta, och det var i
blodet nu, och han skulle aldrig bli det
kvitt––
Vår samvaro gick som förr; kanske
var det litet tystare emellan oss, som
när en storm nyss rasat ut. Men med de
långa vinterkvällarna kom också
begäret att sluta sig ihop och få ljus och
värme af hvarandra. Det var en
gammaldags öppen spis i salen, och här
fy-rade vi på, och så lägrade Hill och jag
oss vid brasan, medan den lilla frun
satte sig till pianot och sjöng Geijer.
Ibland flaxade hon upp och strök ett
par hårtestar ur pannan på Hill i
förbifarten. Han tackade med en blick som
var en sjuks i sin ödmjuka lycka. Det
var något af märkt man i den.
Kanske är det därför ett godt för
honom, det som vi nu gå och vänta på.
Det är snart berättadt alltsammans. En
kväll för fjorton dar sedan, när jag höll
på att gå till sängs, hörde jag plötsliga
nödrop från sjön. Jag fick upp
gardinen, och medan jag kastade på mig
kläderna, såg jag en lykta rusa förbi i
mörkret i vild fart. Så var jag ute;
det kom folk från statarbyggningen, och
vi följdes åt. Nödropen hade upphört,
men plötsligt hörde vi tunga
plumsan-den och ljudet af is som bröts sönder.
En röst skrek till oss, och jag kände
igen Hills:
— Ett rep, hit med ett rep . . .
Det fanns lyckligtvis; en karl kröp
ut till vaken, och om en stund halade
vi i land en mörk kropp. Hill låg kvar
därute, och vi började på nytt. Isen
brast undan för undan i vakkanten, small
som skott, och jag kände ångesten
klämma till strupen. Men ändtligen
lyckades det; Hill var också räddad.
Jag tror att det var flera än jag som
icke kunde säga något i början. Vi
bara dunkade honom, hvar vi kunde
komma åt, och en gammal statkarl
skrattade som en skata.
I farstun satt den lilla frun; benen
hade icke burit henne längre. När hon
fick syn på Hill, sträckte hon ut
armarna, och det hvita ansiktet strålade.
Hon borrade in det i hans våta, halft
frusna kläder, och Hill måste lyfta
undan henne nästan med våld. Därpå
försvann han till köket, dit man burit
in den andre räddade, en pojke på tolf
tretton år. När jag fick honom därifrån
— ännu drypande våt —, såg jag att
en skakning for igenom hans jättekropp.
Han blef sjuk på natten, och mot
morgonsidan var febern i full gång. Vi
hade fått bud till läkaren; det var en
liten komisk man, som studsade som ett
nystan från den ena ändan af rummet
till den andra, medan han praktiserade
sig lös ur allt pälsverket. Han tycktes
ha förlorat förmågan att stå stilla, och
allting rörde sig hos honom. I det
uppsvällda ansiktet, rödblått af kyla och
goda middagar, vippade ögonlocken och
det ryckte i näsborrarna och läpparna.
Han gjorde en chevaleresk bugning för
frun, när han klef in, och satte sig på
sängkanten med en vänligt bekymrad
min.
— God dag, Hill, sade han. Hur
står det till?
Den sjuke svarade icke. Men jag
tyckte det for en glimt af munterhet
öfver det upphettade ansiktet. Doktorn
flög framstupa mot hans bröst, reste
upp honom och släppte ner sitt hufvud
bakom ryggen på honom, halade upp
det igen och såg mörk ut. Jag
observerade Hill. Jo, det var något i hans
ögon som smålog.
— Kan du böta själen, doktor?
frågade han plötsligt.
— Vi ska försöka, vi ska försöka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
