Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Arrendatorn. Af Bo Bergman - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324
bo bergman.
svarade den lille mannen välvilligt och
for af och an. Så var han ur rummet,
och vi följde efter.
— Afstyra lunginflammationen först,
ja . . . Han skall ha konjak.
Han satte sig vid fönstret och
började skära sina naglar, medan frun gick
efter det ordinerade. Därpå försjönk
han i betraktande af sina stöfvelspetsar,
upptäckte en spricka, flög upp — och
så kom konjaken.
— Se här, Hill, sade han fryntligt
och sträckte fram ett mer än halffylldt
dricksglas; jag tror medicinen duger.
Hill vände sig på kudden, kände
lukten, reste sig skakande i hela
kroppen, och med ansiktet förvridet af kramp
slog han knytnäfven i bröstet på
doktorn, som släppte glaset och föll omkull.
Därpå sjönk han tillbaka i sängen,
ögonen slöto sig, och han förlorade
sansen . . .
När jag följde den lille mannen ner
till släden — han hade ännu en butter
förskräckelse i sitt guttaperkaansikte —
gjorde han ytterligare några frågor om
den sjuke. Och han fick ett par fula
grimaser i munvinklarna.
— Ja, ja, det var en satans otur att
han haft det där så nyss. Det gör
saken otreflig, och jag kan inte lofva
något.
Hans min sken upp igen, när han
satt instoppad i släden, han borrade ner
sig i pälsverket, myste åt pigorna i
köksfönstret, och så bar det i väg. Jag
stod länge och hörde efter bjällrorna,
tills jag började frysa. Stillheten slog
ihop som vågor öfver mig; var döden i
dem? Det var som om en osynlig cirkel
dragits upp kring oss och stängde
allting annat ute än tankarna pa honom
som var vår medelpunkt, den från
hvilken hemmets glädje och hemmets sorg
strålade ut som radier. Och jag kände
nu hur jag vuxit in i detta hus, dit jag
för några månader sedan kommit som
en främling; något af dess själ hade
gått öfver i min. Jag tyckte, att Hill
stod mig närmare än alla mina andra
vänner; till och med du har varit
undanskjuten. Jag har kommit in i en ny
andlig atmosfär och håller på att glömma
hur den gamla luktade — —
En vecka har gått nu, och doktorn
ger intet hopp längre. Den sjuke yrar
stundtals; det låter som om han trodde
sig vara i ödemarkerna, vid
järnvägsbygget, och han använder ord med finsk
eller lappsk klang. Hans ansikte får
plötsligt ett uttryck af fasa, och ibland
är det som om han ville bedja om
något men icke kunde. Vi tura om att
vaka hos honom, den lilla frun och jag.
Hon är beundransvärd nu. Jag har
aldrig sett ett par ögon så glänsande af
styrka; hela denna lilla sköra varelse
med sin fågelskygghet är förvandlad till
en enda strid mot ett enda mål. Hon
är i tvekamp med döden om det som
för henne är mer än hennes eget lif.
Hon har rättvisan på sin sida, hon
måste segra. När hon pysslar med skedar
och droppflaskor är det som om hon
rasslade med vapen. Och jag har
suttit och iakttagit henne i sjukrummet.
leke en rörelse af den sjuke undgår
henne, och hon läser hans önskningar i
en min eller ett tonfall.
Men jag ser allt för väl, åt hvilket
håll segern lutar. I natt hade Hill ett
så svårt anfall, att jag var glad att hon
icke var inne. Efteråt låg han stilla med
vidöppna, förundrade ögon, liksom han
behöft orientera sig i lifvet igen. Jo,
där var bordet med mixturerna, och där
satt jag, i gungstolen. Han smålog.
— Du, hviskade han och gjorde ett
tecken åt mig, nu få vi snart skaka
hand. Jag vet inte, om det var godt
eller ondt att lefva; men jag skall dö
nu. Och då glömmer man det onda. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
