Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Arrendatorn. Af Bo Bergman - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
bo bergman.
skrifvet med blyerts: Att brytas efter
min död. Jag kom ihåg att vi suttit
och lekt en kväll, och då hade Hill
skrifvit något på ett papper och vikt
ihop det med en mystisk uppsyn.
— Hvad är det? hade hon frågat.
— Det är min hemlighet; den får
du inte veta förrän jag är död. Se
här . . .
Och den lilla frun hade läst som nu:
Att brytas efter min död. Nu vecklade
hon upp lappen, och gråten kom sakta
och oemotståndligt. Hon sköt papperet
öfver till mig och gick intill sitt. Det
stod bara skrifvet, kors och tvärs: Jag
älskar dig.
— — Det är något särskildt med
tystnaden i ett hus där döden är gäst.
Man tycker att den är full af
hvisknin-gar och bud från den döde. Det är
som om hans själ icke vore riktigt borta,
så länge hans kropp ännu är kvar
ofvan jord, och som den blott så
småningom kunde slita sig lös från de
människor, som den döde hållit af och som
hållit af honom. Nu i kväll, när jag
sitter och skrifver detta till dig — det
sista brefvet härifrån —, medan snön
och mörkret sluta sig kring huset och
stegen öfver mitt hufvud tystnat, har
jag en känsla som om Hill stode bakom
ryggen på mig och läste öfver min axel.
Och jag har nästan svårt att sätta på
papperet hur kär han varit mig.
Begrafningen blir om några dagar,
och sedan reser jag. Jag vet att jag
skall vända mig om i släden mer än en
gång. Det finns något af mig själf kvar
i de låga, tysta rummen, där jag talat
med Hill, och i gengäld för jag med
mig som resgods ett minne, som jag
kan taga fram och dyrka, när jag
behöfver det. Ingenting blir till intet;
hvad jag upplefvat skall jag upplefva
på nytt, när jag går på Drottninggatan
eller när jag sitter och nickar öfver mitt
lifsverk. Ar icke minnet af en
människa något af den människans själ, som
lefver kvar i ens egen — ett stycke
odödlighet alltså?
Jag skall återgå till samhället. Jag
skall se Stockholm i snö och lyktsken i
stället för i glittrande takdropp och blåa
aprilhimlar, som när jag for. Jag skall
sitta på kaféer igen, läsa tidningar,
smacka åt den sista skandalen, afundas
den sista ryktbarheten, dyrka det sista
modet i tankar, ord och åthäfvor. Jag
skall återse dig och mina öfriga vänner,
och allt skall bli som förr. Men när
jag känner mig trött och längtar efter
något på sidan om den stora
pafforce-jakten i lifvet, efter sanktuariet, där
dagens gud icke är morgondagens narr,
så skall jag gå på visit till en liten
svartklädd fru, som också flyttat till
Stockholm. Jag vet att det kommer
att bli tyst i hennes rum och att den
goda tonen här endast tillåter ett enda
samtalsämne. Vi skola lämna oss åt
stillheten och minnet af den, som har
del i oss bägge. Han skall stå upp
igen från de döda några kvällstimmar,
när gatbullret tynar af, och han skall
icke vara en plågad man mera utan
lugn och lycklig som vi. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
