- Project Runeberg -  Ord och Bild / Elfte årgången. 1902 /
361

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - De fem klenoderna eller Näfverskäppan. Ett sagospel af Karl-Erik Forsslund. Med 3 teckningar af Acke Andersson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

de fem klenoderna eller n af vers kappan.

36I

så att han darrar ynkeligt och gnäller,

till straff för denna väntan. Kom, min sträng,

och känn att också jag kan vara sträng!

UVA.

Hå, sträng och sträng! Jaja, det har jag anat.
Den ståteliga gården där i backen,
den är den röda fiol som du, min jänta,
vill bli en sträng på samman med din kvint.
At han din kvint, så vill du bli hans alt.

ELSA.

Du har nog anat ganska rätt, du mor.

UVA.

Jag skulle tro det. Dessa gamla ögon

nog duga än att se med. Och jag medger

att nästan du förtjänar denna glädjen,

så som du hjälpt’en alla dessa år,

fyllt skäppan hans med bär, gått böjd och plockat

dag ut dag in i tyst och trogen väntan,

när han drog kring på alla världens vägar

och strödde ut de hälsans röda droppar,

dem I ur jordens barm tillsamman pressat.

ELSA.

Den hjälpen är just värd att tala om.
Hvad är det för förtjänst att göra det,
som är ens enda fröjd och som man inte
kan låta bli! Men tyst — jag hörde hornet —
(Jakthornslåt långt bort.)

UVA.

An mer du gjort. Hvart skulle han ha hunnit
med stugan där, om du ej hulpit honom ?
Har du ej målat, fejat och gjort fint
på alla sätt, och har du icke väft
hängkläden, täcken, bonader och mattor —
och har du ej planterat denna park
af fagra hvita björkar? He, den dungen
är just en näfverskäppa, prydd med grönt,
och stugan är ett stort rödt bär i den! —
Men är jag klok — jag skämmer bara bort dig
och gör dig högfärdstokig med mitt prat.
Nu gäller det att vara ödmjuk, dotter!
Här äro fyra andra instrumenter
än denna fiol, och själf du ej bestämmer,
på hvilket du skall skrufvas fast och spännas
af ödets hårda hand, du svaga sträng!

ELSA.

Jag vet det väl. Men hvilket än det blir

af dessa fyra instrumenter — vore

det ock med alla hafvets pärlor smyckadt,

besatt med alla jordens ädla stenar

och fullt af alla rymdens glada klanger —

det blefve dock en sträckbänk utan nåd,

där snart den spända strängen skulle brista. —

(Jakthornslåt närmare.)

A hör — nu kommer han, nu kommer han!

A se — kan någon annan priset få,

är det väl möjligt, har ej han gjort mest

utaf sitt pund? Åjo, han har besegrat

dem alla. leke endast hälsan strålar

ur blick och leende och sjunger högt

ur hvart hans ord och hvart hans steg på marken

och för hans arm ock klingar ur hans horn —

ej endast munter, frisk och stark han är,

allt är han, skön och rik och vis och kunglig!

Se på hans blick — den tvingar ju till lydnad,

just därför att den är så varm och klok

och endast bjuder hvad som godt och rätt

och vackert är. Å mor, den blicken!

Ej är den kvinna född, som motstår den!

(Kvintus in från höger. Under det följande
komma en böjd träl på ena vägen från höger —
med tung gång och slö blick, stöder sig på en käpp
— och en trasig och snuskig tiggare på andra vägen
från höger, med skygg och orolig blick. Båda stanna
skamset bland buskarna på sidan.)

KVINTUS.

Hallå, se där! Gudsfred, vår goda prisnämd !
Goddag, vårt stora, härliga första pris!
Är jag den förste af de täflande?

UVA.

Ja väl.

ELSA.

Och priset ska den förste ha!

KVINTUS.

Pris vare dig! Jag mente blott den förste
på platsen här. I täflingen jag blir nog
den siste — hvad är jag mot slika stormän,
en Sokrates, en don Juan, en Croesus
och en Napoleon! Jag hörde deras rykte
jämt under mina första vandringsår —
det har jag förr för eder två berättat —,
jag såg dem också någon gång, men de
ej kunde skönja mig ifrån sin höjd,
där jag i dalen gick min dunkla stig.
Det rådde de ej för, det var allenast
de höga hästars skull, som buro dem.
Med tiden dock vi mera sällan möttes,
och slutligen jag sökte dem förgäfves
i norr, i söder; deras namn och verk

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:45:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1902/0399.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free