Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - De fem klenoderna eller Näfverskäppan. Ett sagospel af Karl-Erik Forsslund. Med 3 teckningar af Acke Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362
karl-erik forsslund.
tycktes ha brunnit ned i tidens ugn,
fast nyss de flammat högt och lyst och värmt.
Ej ens ett svartnadt kol, en falnad aska
jag fann — den hade vindarna förskingrat.
Jag anar mörkt. Jag hade onda drömmar
i natt och vaknade i plågsam oro. —
Men hvilka äro dessa arma satar,
som krypa hop därborta i skymundan ?
Kom fram och frukta ej! Vill ni ha mat
och husrum för en natt, så säg ifrån!
u va.
Mig tycks jag känner denne trälens käpp.
trälen (kommer fram).
Ni gör nog så. Jag hette Primus fordom.
tiggaren (likaså).
Jag skulle ock ett tecken kunna visa —
en börs — tyvärr, jag har den inte mer.
Tro mig, tro mig — jag har den inte mer.
kvintus.
0 bröder, bröder, skulle så vi mötas!
Min aning och min dröm —
elsa.
Å, nu jag känner
att han blir min, men ändå vill jag gråta.
u va.
1 skullen nu. förtälja era öden
och visa oss, hur lifvets blinde väfvare
slår sina trådar in i brokig väf
och kastar hårdt sin skyttel fram och åter.
Det tycks mig dock, att eder skepnad talar
tillfyllest, och det vore grymt i sanning
att tvinga er att detta tal bekräfta
med ord. Emellertid, mens här vi vänta
på dessa två, som ännu fattas, sägen,
om så I önsken, hvad I han att säga.
kvintus (halft for sig själf).
Sällsamt och dystert! Dessa båda fingo
två vackra, outslitligt starka bitar
af lifvets väf att sy sig kläder af.
Hvar äro dessa skrudar? Trasor, trasor!
primus.
Hvad skall jag säga? Tag är trött, är böjd, är slut.
Hvart kom jag med min makt? Den lyste en minut
i tioårig nal.t. Och denna korta stund
mig ingen glädje gaf — den räckte en sekund.
Tag käppen, tag den, bror — ja, »den ser simpel ut,
en härskarspira dock den är, och makt den har
till slafvisk lydnad strax att tvinga en och hvar,
hvars hjässa af dess spets beröres,». Underbar
dess verkan är, dess kraft osviklig. Ja, men gå
och sök med denna kraft en ynklig bäck förmå
att vända om sitt lopp och uppför berget rinna.
Vid vattendroppen rör, bjud den ta eld och brinna!
Mot rymdens minsta stjärna rikta spirans spets,
bjud den att glida blott en linje ur sin krets —
jag har försökt. Mig blef på denna jord för trångt.
Jag steg till dess jag sjönk. Jag räckte icke långt.
uva.
Man räcker jämt så långt man vill. Det gäller
att inte vilja längre än man räcker.
primus.
Och de jag nådde med mitt trollspö, de jag tvang
i stoftet ned pä knä och spände för min vagn —
och de, som dyrkat mig som fader, gud och kung,
se, deras dyrkan blef en börda alltför tung.
Jag dignade, jag orkade ej bära
ali deras lydnad, ali min tomma makt och ära.
Allt djupare den böjt min rygg mot stoftet ner.
Och nu kan denna arm ej lyfta spiran mer
nog högt för att en dvärgs, en krymplings hjässa nå.
Ett trollspö ha, och ej det kunna bruka — å!
Tag det, o tag det, broder! Du är född till kung.
jag såg det på din gång, så trygg, så spänstigt ung.
Tag det — jag lycklig blir, och själf du blir en gud,
härskaror hälsa dig och lyda dina bud.
(For sig) För att om några veckor säga dig farväl.
Det blir min hämd. Blif du som jag en usel träl!
kvintus.
Jag trår ej efter större makt och välde
än dem jag redan har och utan hjälp
af trollspön och besvärjelser kan vinna.
Men jag vill taga och behålla spiran
tillsvidare, om så din önskan är.
UVA.
Där slapp du en af friarna, min dotter.
tremens.
Herr bror, herr bror — tag ock inin pung.
Den är en börda ock — tung, tung.
KVINTUS.
Du har den kvar!
elsa.
Han har den kvar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
