- Project Runeberg -  Ord och Bild / Elfte årgången. 1902 /
364

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - De fem klenoderna eller Näfverskäppan. Ett sagospel af Karl-Erik Forsslund. Med 3 teckningar af Acke Andersson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

364

karl-erik forsslund.

ej mer. — Men se, hvem kommer där på stigen?
En underlig figur!

(Andreas in från vänster, med boken tindet
armen. Virrig blick, slingrande, tankspridd gång.)

UVA.

Gläd dig, min dotter!

Nu fattas i kvintetten endast en,

och spelar han sitt instrument ej bättre

än dessa tre, så tag din valthornist

och låt’en blåsa alla sorger bort

och kvintilera lusteligt för dig!

ELSA.

Jag har ej sorgen mött förrn nu. Men dessa
ha gjort min glädje undrande och dunkel.

KVINTUS (lågt).
Andreas —- fallen, fallen också du!

ANDREAS.

Mitt herrskap, säg mig — ack var god och säg mig —
Hm. Kors, jag glömde hvad jag ville fråga.

Nej, det var sant. Ack säg mig, ni har väl
inte händelsevis mött den Store Anden? (Allmän
tystnad.)

Han är en fin fågel! Jag hade honom fast, ser
ni — jag hade honom verkligen fast, fångad i en
bur — (slår sig för pannan) — härinne! Han
satt så säkert, att ingen smed kunde dra ut honom
med sin största tång — inte ens jag själf, min
egen lyckas smed. Men jag måste tiga för att få
behålla honom; hade jag öppnat min mun för att
säga ett enda ord, om också bara det lilla
obe-tydliga ordet »Gud», så flux hade han varit
utflugen ur buren — som en pust, som en suck.
Jag teg också, jag försäkrar er att jag teg — i sju
år åtta månader och nio dagar teg jag som muren.
Men så en natt, o ve! jag har den oskyldiga
ovanan att sofva med öppen mun, mitt herrskap
— o hör mig, lyd mitt råd, sof aldrig med öppen
mun, mitt herrskap, det blir er olycka, ert eviga
fördärf, ty har ni den Store Anden inom er, så
sväfvar han ut genom denna öppna dörr i natténs
tysta mörker, och en liten svart fluga passar på
att surra in i er tomma hjärna! — Hm . . .

KVINTUS (lågt).
lian talar vanvett •— han, den kloke mannen!
UVA.

Vanvett och visdom — hvem kan säga skillnan ?
KVINTUS.

Tyst — jag vill pröfva, att hans minne väcka.
(Högt.) Andreas, känner du ej mer igen mig?

Och dessa — har du dina bröder glömt? —
Kvintus är jag, där ser du Primus, Tremens.

UVA.

Känner han dem, så är han ganska klok.

ANDREAS.

Förlåt — jag måste titta i min bok. »Kvintus»

— den femte — en två tre fyra fem. Javisst —
jag är mycket smickrad, herr Femte! »Primus» —
»först, främst, förnämst, högst, viktigast» — t. ex.
»homo primus et honestissimus» — jag bugar mig,
jag bugar mig! — »Primas partes ferre», »vinna
första priset» — har den äran, har den äranl

KVINTUS.

Andreas, hör mig — jag är Kvintus, Kvintus,
din bror, din yngste bror — å, minns du inte!
Vet du ej heller hvarför hit du kommit,
det var ju här vi skulle träffas alla,
vi skildes här i dag för tio år sen,
den dagen fick du ju din bok, nog minns du,
en gumma gaf dig den, just här — din bok —

ANDREAS.

Just här — min bok. Ack ja, min präktiga
bok — »den gömmer alla folks och tiders visdom

— i den förklaras allt som kan förklaras» — —
Mitt herrskap, jag vill säga er en sak. Jag har
hittat ett par tre fenomen, hvilka ej stå förklarade
i denna bok. Jag börjar misstänka, att det är en
smula humbug med i spelet — jag misstänker det
storligen. Jag hittade en gång Det Högsta —• det
var en stor grann blomma, som växte allra längst
ner på bottnen af en djup svart grufva — oerhördt
djup, verkligt bottenlös —

UVA.

Hvad — bottenlös? Men blomman växte ju
på bottnen ?

ANDREAS.

Visst — ja, ganska riktigt anmärkt. Det vet
jag bäst, ty här är grufvan — härinne (pekar på
hufvtidef). Men när jag letade i denna Flora
för att examinera blomman — tänk er, mitt
herrskap, då finns hon ej upptagen — hvarken arten
eller familjen. Jag har letat och letat — a, om
jag ändå skulle ha hoppat öfver — (slår i boken)
H — hippocatastasis — högmod — högtryck —
nej, den finns ej.

UVA.

Har ni ej sökt på »Gud»?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:45:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1902/0402.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free