Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Hjalmar Söderberg. Af Bo Bergman. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
bo bergman.
Det ligger hela uppväxttidens
förtrolighet med ett bestämdt stadslandskaps
fysionomi bakom detta. Han är
Stockholmsbarnet, som lekt och diktat på samma
gator; husen äro hans vänner, och en
solreflex i ett fönster och ett lyktsken på en
brandmur kunna göra honom glad. Det
finns mycket i hans diktning, som låter leda
sig tillbaka till detta att han är född och
uppfostrad i en stad och icke på landet.
Han har stadsbarnets brådmogna och tidigt
skärpta blick; hans förkärlek för kalla
färger och skarpa konturer — en etsares som
ständigt har gatornas gråa himmel och
skuggspelet i elektriskt ljus för ögonen —
hör också hit, och när han hastigt fick sin
lifsfilosofi stöpt, så känner man sig frestad
att sätta äfven något af detta på miljöns
konto. I en stad måste ju i regeln den
andliga afslipningen gå fortare än på
landsbygden, där det icke ges så många
tillfällen att nöta sig med olika intressen och
olika uppfattningar.
I Förvillelser fick man icke se stort af
författaren själf; han var icke och ville icke
vara annat än regissör. Men så kom tre
år senare den lilla prosadiktsamlingen
Hi-storietter, och här spelar han med. Den
diktarprofil, som aftecknar sig mot dessa
små konstverk, utförda af en bland vår
litteraturs skickligaste miniatyrister, är i
främsta rummet ironikerns och satirikerns,
för hvilken människorna äro löjliga dockor
och lifvet en tragikomedi, som satts i scen
af en obekant makt och i obekant syfte.
»Nå, hvad betyder det?» fråga vi som
flickan i Tuschritningen, och författaren
svarar oss som han svarar henne: »det
betyder ingenting särskildt». Lifvet har ingen
underförstådd mening; det är ett drama
utan tendens. Vi äro aktörer och vi äro
kritici på samma gång. Vi spela vår rol
så länge tills vi bli uppsagda eller själfva
säga upp kontraktet, och vi kritisera
hvarandra och njuta af allt det vackra, rörande,
glada eller sorgliga den anonyme
författaren gifvit oss att säga . . .
En kylig lifsfilosofi; men den
utestänger icke personlig medkänsla —
marionettens medkänsla med marionetterna.
Hjalmar Söderberg är en stark
människorecensent, och han är icke lika obarmhärtig
som han synes oberörd. Hans kyla är
gestens mera än hjärtats. Hvilken svidande
sympati i Histo>-ieläraren exempelvis, och
hur bittervarm — jag kan inte hitta något
annat ord — är icke tonen som sväller
genom Registratorn. Det finns värme,
därför att det finns humor, äfven i så hvassa
satirer som Nattvardens sakrament, En
kopp te och Kronärtskockan, och satiren
går lätt öfver i ironi, en fri och
öfverlägsen tankes lek med dumheten och
humbugen i denna den bästa af alla världar.
Författaren är minst af allt någon vän af
våldsamma ord. När han tuktar, sker det
med bibehållet själslugn, och han säger
dräpande oartigheter med det höfligaste
smålöje. Af Anatole France har han lärt
»det välvilliga föraktet». Det är kanske
när allt kommer omkring mera att skratta
åt än att harmas öfver hos människorna.
»Man måste förlåta kapucinerna mycket,
ty de synda utan ondska», säger den
odödlige abbé Coignard (i Drottning Gåsfot),
och för Historiettemas författare äro vi
väl kapuciner litet hvar.
Det går återigen tre år, tills Söderbergs
nästa och hittills sista bok blir synlig.
Martin Bircks ungdom kom i fjol jul,
och den gaf sin författare den rang som
han förtjänar. Det ligger mycket af
utveckling bakom dessa tre år. leke så att
författarens idékrets, hans mått af
sym-och antipatier egentligen vidgats, men hans
personliga särsyn har ytterligare skärpts
och fördjupats, och han har nått en
konstnärlig mognad, ett herravälde öfver de
tekniska medlen och en tankens och känslans
finslipning, som tillsammans ställa boken i
det allra främsta planet. I afdelningen Den
gamla gatan kan man läsa hvart särskildt
kapitel som en dikt, så afrundadt är det
och så konstfull är stilen i sin utsökta
enkelhet.
Jag minns en sentens af Hjalmar
Söderberg: »Det bor andra människor i världen
nu än på den tid, då en vis man skref
ner den gamla satsen: Quem deus perdere
vult, dementat. Den Gud nu för tiden vill
fördärfva, honom gör han klarsynt.» Det
är något af denna olycksdigra klarsynthet
som Martin Birck fått i faddergåfva. Den
hjälper honom att hastigt blifva färdig med
sig själf och med människorna,. och den
ställer honom hastigt isolerad i lifvet. Han
är ett känsligt och brådmoget barn med
reflexionslust midt i lekarna, en själ som
tidigt sluter sig om sig själf, han växer
upp, och ynglingakampen i tankar, dröm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
