- Project Runeberg -  Ord och Bild / Elfte årgången. 1902 /
383

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Hjalmar Söderberg. Af Bo Bergman. Med 1 bild

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hjalmar söderberg.

38 i

mar, begär hettar upp hans inre och tar
hans ro. I hans själ slå lågorna aldrig ut,
men förbränningen fortgår ständigt, suger
sig längre och längre in mot lifsroten,
för-kväfver hvar drift till handling, dödar hvart
frö, ur hvilket en illusion kunde spira. Han
blir en man som glider med strömmen på
de vrakstumpar han lyckats berga, och
han har fatalistens stela blick. Bakom
allting ser han tomheten gapa, i drömmarna,
kärleken, framgången. Som den svarta
gestalten i Mussets Une vision följer honom
ständigt en dubbelgångare, hans
själfbe-speglingsbegär.

Det är då också detta som ger honom
den sista illusionen, om icke af ett mål i
lifvet så åtminstone af en sysselsättning
som mindre än andra sysselsättningar är
bunden af slumpen. Ali energi, som riktas
utåt, riskerar att bli »en försats utan
ef-tersats», döden kan klippa af meningen.
»Men», säger Martin Birck, »den, hvars
tyngdpunkt ligger i tanken, hans lif kan
klippas af när som helst och är dock som
ormen i folktron: det lefver lika fullt, det
har sitt värde också som fragment, ja, det
har noga räknadt aldrig gifvit sig ut för
att vilja vara något annat än ett fragment.»
Han blir också fragmentens man, han kan
aldrig samla sig i ett beslut eller en
handling, annat än vanans och tvångets,
intighetskänslan är städse vaken i honom, och
själfva tankeleken drifver han utan
entusiasm eller glädje. Han vet icke om det är
en sport, en last eller en religion. Den
kan emellertid, lika litet som något annat,
skänka honom lyckan. »Jeg tror ikke der
er andre lykkelige end de som ikke
tænker», heter det hos Bang, och Martin Birck
instämmer väl på det hela taget. Men han
går icke med knutna näfvar mot ödet. Han
gör ännu mindre sig själf några
förebråelser; han minns Röda Turken, sprattelgubben
som han en gång fick af fabror Abraham
och som trodde att den rörde armarna
och benen af fri vilja, när någon slet i
trådarna.

Bland bifigurerna i Martin Bircks
mig-dom stå fadern och modern, särskildt den
förste, mycket högt. Det är
barndomsminnenas ljus öfver detta porträtt,
pietetsfullt i teckningen och lefvande som fa.
Han är den gamle ämbetsmannen, hvars lif
förflyter mellan tjänsten och hemmet, en
god fader och en god make, en tacksam

och stillsam människa med
genomsnittstankar och genomsnittslycka, andligt
begränsad men icke förtorkad. Han lefver den
fattiga medelklassens lif, läser icke mycket
annat än sin tidning, går på gratisnöjen,
och när han vandrar hem om
vinterkvällarna med sin son är han läromästaren
som pekar på himlen och säger: Där är
Vintergatan, och där är Karlavagnen.
Modern är honom andligt öfverlägsen. Hon
har i rikt mått mödrarnas lidanden, och
djupare än han känner hon hur sonen
glider undan. Tragiken häri, klyftan mellan
föräldrar och barn, olika släktleds
omöjlighet att innerst förstå hvarandra är en af
de svarta trådarna, som väfvas in i Martin
Bircks lif. En annan är det kall han
velat göra till sitt lifs: diktarens. I bittert
humoristiska ord visar författaren på något
af allt det löje, med hvilket författaryrket
betraktas af samhället, så länge icke
utöf-varen är berömd eller åtminstone erkänd,
visar hur svårigheterna tornas upp som berg
och hvilken själfförstörelse som ligger
bakom det hela. Piskan är ständigt på
ryggen. »Aldrig blir man färdig med detta,
aldrig en känsla af hvila och ro. Många
frimåndagar, men aldrig en riktig söndag,
aldrig mera!»

Så glider Martin Birck in i
mannaåren utan revolt och på half kost, som
drömmarenas öde är. Han blir ämbetsman
som sin far, och han gör inga besvärliga
frågor längre utan sköter sin tjänst och
plockar upp de smulor af lycka en fattig
kärleksförbindelse skänker honom. Snön
faller tyst och tät öfver hans lif som öfver
hans och hans älskades ensamma
promenad i vinternatten. Han blir en af de
många, en typ som tusen. Boken mynnar
ut i ett perspektiv af ödslighet och
förfruset lif. Men det är en sällsynt makt i
dess slutsidor. Högre har Hjalmar
Söderberg icke nått, och om hans konstnärskap
förr fatt uppbära förebråelser för bristande
allvar (förebråelser som oftast sammanblanda
konstnärskap och lifsuppfattning, hvarvid
den sista alltid får etiketten af bristande
allvar, så snart den icke är kongruent med
den legaliserade, med genomsnittets"), så
bör väl allvaret här åtminstone vara
tillräckligt tydligt. Det tillkommer dessutom
något som man icke hittat förr i Söderbergs
diktning, och det är patos. leke ett
teaterpatos med vida gester och feta ord, utan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:45:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1902/0421.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free