Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Hjalmar Söderberg. Af Bo Bergman. Med 1 bild - Försommarnatt. Af E. N. Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3
bo bergman.
resignationens, dämpadt men ändå svällande
af stor ton . . .
Ingen af våra moderna författare i första
linjen har sin diktnings område så skarpt
afmätt som Hjalmar Söderberg. Det är hans
styrka att: han aldrig går utom sina
gränser. Till hela sitt temperament är han
gallisk långt mera än svensk; hans ironi
och hans spiritualitet äro franska och ha
sin lärofader i Anatole France, likasom
hans hvassa öga och hans skärpa för
detaljer ställa honom i släktskap med
skriftställare som bröderna Goncourt och
karri-katyrister som Steinlen. Han saknar
innerlighet, hvilket icke är liktydigt med att
sakna »hjärta», och aldrig möter man hos
honom en hel lifsbärande känsla eller den
befriande flamman från en våldsam lidelse.
»Elden är i hvart fall tydligen inte mitt
element», säger Martin Birck. Han har
aldrig med något intresse skildrat en
impulsiv natur, lika litet som en stark och
harmonisk. De osammansatta
personligheterna fängsla honom icke. Skarp som en
dissekerknif klyfver hans analys isär ett
människoöde, tills nerven är blottad och
sjukdomsfröet funnet. Hans konst har
mycket af vetenskap, och om operationerna
icke äro så många hittills, så äro de dess
skickligare gjorda i stället.
Det finns i vår litteratur för närvarande
begåfningar, som äro Hjalmar Söderberg
långt öfverlägsna både i fantasistyrka och
omfattning, men det finns ingen mera
finslipad, ingen hvars konstnärliga samvete
mer hårdnackadt och in i minsta detalj
kräfver sitt eget uttryck. Han vet, att
ingenting hämnar sig så ödesdigert som
litterära forsyndelser mot sig själf, och han
har en afsky för frasen, ordets som tankens.
Det hade säkert varit lätt för honom att
tidigare komma i kurs, om han velat låta pruta
med sig och icke envisats att tala så tydligt.
Att han föredrog att vänta är hans heder.
försommarnatt.
af e. n. Söderberg.
I junis midnatt, hvit och underbar,
har nyss försmält den långa
solskenskvällen,
mfcn än af västerns färgglöd dröjer kvar
ett gullstänk öfver skogarna och fjällen.
Liksom en stålblå spegel fjärden står,
i obeskriflig stillhet fälten drömma,
och genom tystnaden mig endast når
ett brus från forsar, som i fjärran strömma.
Du leende och blonda särlaväkt,
då världen är i lycklig slummer bunden
men tycks med återhållen andedräkt
och ljuflig trånad bida gryningsstunden,
du snart förrunna ögonblick af frid,
som till ett sagoland omskapar jorden,
du är mig kärast från min ungdoms tid,
du är min dröms, min själs förtrogna
vorden.
Du sänkte tidigt i min håg en ro,
den världens oroslarm ej öfverröstar,
du lärde mig på längtansvårar tro,
som aldrig vissna bort för sorgehöstar,
du vardt mig löftet om en natt, hvars drag
af morgonrodnans skimmer ständigt färgas,
du vardt mig löftet om en lefnadsdag,
hvars sol ej slockna skall, fast här den bergås.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
