Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Berg. Af Valdemar Langlet. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396
valdemar langlet.
I går afton såg du en skymt af
Asov-ska sjöns blånande vatten, medan
kvällsolens purpur öfvergöt Taganrogs hvita
hus och branta udde med sitt skimmer
— ett sagoskimmer, som ännu leker för
din syn, då en skiffergrå morgondager
lyser in genom kupéfönstret och bryter
fram öfver vida, vågiga, gröna slätter,
där den löftesrika brodden påminner om
att äfven hösten vet att skänka
spiran-dets skönhet.
Vid södra synranden ser du moln,
tunga, mörka, blå moln. Med hvarje
stund stå de mörkare och tyngre,
konturerna skärpas — det är underliga moln!
Du tager blicken bort för en stund och
när du sedan vänder den dit igen —
— — åh, det var icke moln, det var
bergen, de blå bergen, de efterlängtade.
Banan gör en krök. Du ser
lokomotivhjulen snurra i vild fart, och när
din blick åter fästes vid horisonten, har
bakom cle närmaste kullarna stigit upp
något stort, spetsigt, oformligt, något
som tycks alldeles sakna konsistens eller
massa och till färgen är som blå
vallmo eller malva. Allt som iltåget rusar
framåt, förändrar fantomet form; än blir
det spetsigare, än mera rundadt, än
skiftar det mera i hvitt, än i blått, men
alltjämt är det lika okroppsligt,
ouppnåeligt och ändå verkligt.
Det följer dig under timmar och
ändrar blott småningom utseende. När
solen framåt middagen brutit igenom de
skymmande molnen, urskiljer du redan
i det blå solbelysta fantomet några
skuggor och dagrar, mörka fläckar, hvita
glänsande punkter, stora
rosenskimran-de ytor.
Det lätta, ljusa, fina är ännu kvar,
men stämningen är delvis borta — de
blå bergen ha ryckt dig närmare, och
du har lärt känna dem. Många gånger
skall du ännu njuta af deras fägring,
men aldrig, aldrig mera skall du kunna
genomlefva den underbara stämning, som
griper hvarje känsligt sinne vid den
första, den allra första åsynen af de blå
bergen — — — — — —––
Det ligger djup natt öfver
Grusin-ska härvägen och Kaukasiens berg. Två
män tätt svepta i mörka kappor skaka
vägen fram på en hög ofjädrad
tarantass, medan körsvennen under tystnad
eller sakta småmuttrande styr sitt
raggiga trespann. En vid, djup dal; långt
borta i norr, där den öppnar sig mot
slätten, syns den uppstigande
kopparröda månen; framför, i söder, endast
höga berg, mörka klyftor, dånet af den
brusande bergbäcken Terek.
Allt trängre blir dalen, bergen högre,
klyftorna svartare, bruset vildare. De
två männen i vagnen känna en
beklämning, ett tryck som af osynliga makter.
Trespannet trafvar på — det enda ljud
som höres är bullret af vagnshjulen och
hofvarnas slag emot den hårda vägen.
Där syns den forsande strömmen, den
lyser hvit genom mörkret. Nu glimmar
det till vid randen af ett par höga
bergstoppar — om ett ögonblick glänser det
fram som en våd af silfver på nattens
stjärnströdda maritel. En krökning af
vägen — och en hel bergsida glänser i
svagt månsken. Så vidtager åter mörkret.
Men månen stiger högre, och snart
falla dess strålar rakt genom defilén.
Passet blir trängre, snart finns knappt
plats mer än för vägen och strömmen.
Och äfven de trängas om utrymmet.
Vägen kastar sig öfver talrika hvälfda
stenbroar från flodens ena sida till den
andra; på flere ställen skär den sig in
i själfva bergväggarna, som på ömse
sidor resa sig lodräta och mörka och
låta blott en smal flik af natthimlen
skymta fram mellan sina krön. Där
månen kan komma åt, skickar han in sina
vänliga men svala strålar; sönderbrusten
i tusen sprickor och klyftor återkastar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
