Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Berg. Af Valdemar Langlet. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398
valdemar langlet.
tan. Orörlig som stenen själf står där
en soldat på vakt framför fortet.
Månskenet blixtrar mot hans bösspipa och
mot sabelfästet.
Tiotusental och åter tiotusental af
krigare ha dragit härvägen fram genom
dessa pass — ja långt innan Grusinska
härvägen fanns sökte sig krigare och
röfvarband fram på villsamma
bergsstigar utmed Tereks flöden. Många
öfvergifna fästen från fordom bära ännu
vittne om folkfejderna. Strömmar af
blod ha från bergens sluttningar silat
ned i Terek i gamla tider och i nya,
förr än Kavkaz blef ryskt.
Men natten lider och vägen äfven.
Dalen blir vidare, bergen bli än högre
men draga sig undan från vägen. —
Nu glimmar där plötsligt något fram
öfver ett par väldiga bergsryggar — det
är en kägla af purt silfver, en pyramid
af genomskinlig matt hvithet, lätt som
ett flor men mäktig som kupolen öfver
ett jättestort tempel.
Kazbek — Elbrus’ tvillingsbroder, den
ene af konungarna öfver Kavkaz! Fem
tusen meter når du öfver hafvets yta,
och intet berg inom Europas gränser
räcker till din haka. I kyligt, snöhvitt
majestät dväljs du ofvan molnen, osedd
så ofta du ej behagar låta en vindil
slita sönder den slöja, som annars döljer
eller blott dunkelt låter ana din
härlighet. Men denna natt var du de resande
männen huld och visade hela din
blottade skönhet, först i ett ögonblicks
tjusning efter utfärden ur Dariels dystra
defilé, och sedan med slösande
gifmildhet en natt och en hel dag vid den
station på vägen, som bär ditt namn
»Kazbek».
Vid blekblått månljus lyste din stolta
pyramid i sin skrud af silfver; vid
morgonsolens alpglöd brann du i rosa, och
på middagen kom din bländhvita kupol
så nära, så nära att man tyckte sig en-
dast behöfva sträcka ut handen för att
känna din friskhet och skönhet. Och
ändå var du miltal borta. Ett försök
att endast nå till din fot skulle icke ha
lyckats från det dagsljuset väckte
Kaz-bekbyns galande tuppar till dess att
den sista strimman af döende dager
slocknat vid randen af den västra bergväggen.
Det är Kazbek.
Branta grå bergssluttningar, en by
här, en klosterruin där; lämningarna af
ett gammalt fäste. Hvad allting här är
gammalt! Bergen äro gamla, ruinerna
äro gamla och människoboningarna äfven.
Hvarje koja i byn byggd af stenar som
ha format sig själfva, som ha klyfts efter
bergsartens ådror; konstlöst lagda på
hvarandra ha de legat så i hundra eller
flere hundra år, täckta med smuts och
mossa. Intet fönster — blott en glugg
här och hvar. Ingen dörr — blott ett
hål. Gatan en stenränna, gården en
afskrädeshög. Skabbiga hundar och
skabbiga, såriga barn. Och huset,
hemmet därinne! En svart stinkande kula.
Du tänker: Hur kunna människor lefva,
hur kunna de finna sig i sådana villkor,
hurudant blir det folk som här växer
upp? Det lefver i smuts och
okunnighet, i den vidrigaste smuts och den
djupaste okunnighet, och ingen bryr sig
om det, ingen vet om det. Osseterna
äro ju blott ett fattigt bergsfolk, ett af
de allra obetydligaste och mest okända.
De lefva och bo på intet annat ställe
än här. I norr, söder, öster och väster
om dem bo andra af Kaukasiens tallösa
folk och stammar. Några af dessa hafva
åtminstone någon tid nått makt och
anseende, gjort sig namn och rikedom.
Men dessa, ingen känner deras
ensamma språk, ingen har hjälpt dem eller
ömmat för dem. De vandra glömda
och okända bland bergen, nära sig
mödosamt med sin magra boskap och bo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
