Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Tjärnlidensfolket. Af Maria Rieck-Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tjärnlid ensfolket.
405
Märta stod blek och stilla och såg efter
honom.
Den tid, som sedan följde — när
Nils kommit och alla rustningar till
bröllopet begynte — syntes Erik sällan
inomhus. Han gjorde alla utesysslorna,
och om nätterna låg han mest på logen.
Det andra finge far och Nils ordna med.
Ingen såg annat än att han måtte vara
belåten med som allt gick — och aldrig
nämnde han om att lämna gården.
Men tidigt på bröllopsmorgonen gick
han in i gafvelkammaren, där fönstret
vette åt tjärnen. Han flyttade in dit de
kläder och saker, som voro hans, och
bäddade åt sig, så att han från sängen
kunde se ut öfver vattnet.
Sedan klädde han utaf sig och lade
sig.
När mor gläntade på dörren för att
säga honom, att prästens kärra syntes
borta vid vägkröken — då sof han
redan djupt och godt med jämna andetag.
— Han har blifvit sjuk för oss —
Erik -— sade hon till de andra. Men
när ingen såg henne, stödde hon sig
tungt mot väggen och grät.
Förra natten hade hon sett fegljus
där öfver gafvelfönstret — — —
Nästa dag ville han träffa Märta och
Nils.
— Jag borde kanske sökt komma
härifrån — sade han. Han höll
ansiktet halft bortvändt och ögonen slutna.
— Men jag har fått en sådan tyngd
öfver hela min kropp i det sista, att jag
ej kunde . . . Och nu ville jag bedja er
båda, att jag måtte få stanna i det
längsta . . . Jag duger intet mer till nu —
än att ligga här och grunda. Det är som
om ali kraft dött bort — och — måtte
ni ej förlora tålamodet! — Han hade
talat långsamt och med stor
ansträngning.
På deras frågor, om han kände sig
sjuk, svarade han nekande. Men när de
försökte förmå honom stiga upp, kom
det öfver honom ett uttryck af ångest.
Han knäppte ihop händerna och bad:
— Tag min arfslott, men låt mig få ligga
här och grunda, tills min dag är
kommen och jag kan stå upp. —
Far och mor kommo till, men de
kunde lika litet som andra förmå honom
att lämna sängen.
Prästen tillkallades och talade länge
med honom. När han kom ut från
kammaren, syntes han djupt allvarlig och
rådde dem att låta Erik ligga, tala godt
med honom och söka leda hans tankar
bort från honom själf. —
Sålunda gingo veckor och månader,
och från gafvelkammaren tycktes växa
ut en mörk skugga, som lade sig
tyngande öfver hela gården.
Det blef så att Märta och Nils
slutade att tala glada ord till hvarandra, och
ett börjadt skratt tystnade af sig själft.
Ibland var det som om alla tankar
tvingades åt ett håll, och det fanns ej plats
för någon annan än honom som låg
orörlig där inne i sängen.
Gamle Olof Danielson och mor blefvo
böjda och grå, och i deras sinne hade
börjat växa ett tyst agg till Märta.
För henne var dock intet så
kvalfullt som att utan ord till tröst fullgöra
det enda Erik bedt henne om.
Ingen annan än hon skulle få bära
föda till honom och bädda hans säng.
När hon då hjälpte honom, höll han
ögonen slutna och ville ej gärna höra
hennes röst. Men hvar gång, innan hon
gick, smekte han hennes händer . . .
Det var smekningar som brände
henne innerst i själen som glödande kol
— och ibland kunde hon stå och se på
sina händer, om de ej buro märken.
Fram emot andra året såg det ut att
blifva lättare för dem alla. Det blef
något nytt — en till som behöfde
omsorg och vård, när lill’Marit föddes. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
