Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Om väfda tapeter. Af Gustaf Upmark. Med 13 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412
GUSTAF UPMARK.
tapeterna hade utlånats dels från statens
samlingar, dels från ett stort antal
enskilda ägare rundt om i landet. D:r
Böttiger hade sålunda i katalogen att
behandla ett material, som dels
sammanföll med det som utgör innehållet i
hans stora bok, dels pä ett utmärkt sätt
kompletterade detta. Vid affattandet af
katalogen följde han då den principen
att synnerligen noggrannt beskrifva alla
de föremål som ej behandlats i arbetet
om statens tapeter; härigenom blef
katalogen öfver utställningen äfven den ett
vetenskapligt dokument af största värde.
Till båda dessa arbeten utgjorde
tapetutställningen en den allra praktfullaste
illustration, som den konstintresserade
allmänheten har ali anledning att vara
tacksam öfver att hafva fått se. — Det
är sällan en forskare på det
kulturhistoriska området får tillfälle att på ett
så uttömmande sätt fullfölja och i bästa
mening popularisera sitt arbete. D:r
Böttiger själf är därför personligen att
lyckönska, ej mindre än Nordiska
museet, som, då det första gången öppnade
portarna till sitt nya hem, kunde
inbjuda till en sådan fest, som denna
utställning verkligen var.
Utställningen omfattade alster af
ta-petväfnadskonst i s. k. gobelin-teknik
från 1500-talet intill våra dagar. Frän
de tider, som måste räknas som
konstartens glansperioder, nämligen slutet af
medeltiden och förra delen af 1 500-talet,
ägde den icke att uppvisa något enda
prof; detta helt enkelt af det skälet, att
några tapeter från den tiden icke finnas
i vårt land. För att emellertid lämna
en antydan om karaktären af detta äldre
tapetväfveri hade man i en montre
utställt en samling fotografier efter tapeter,
till största delen tillhöriga den på dylika
skatter oerhördt rika kungliga
husgerådskammaren i Madrid.
Den teknik, i hvilken de här ifråga-
varande väfnaderna äro utförda, är
urgammal och har varit använd hos alla
de gamla kulturfolken; dess teori,
väf-stolens konstruktion, varpens uppsättning
o. s. v. är ju också den enklaste. —
På grund af åtskilliga förhållanden rönte
denna konstart en lifligare utveckling i
de norr om alperna belägna länderna.
Söderns storartade väggmåleri har här
sin motsvarighet i tapetväfnadskonsten
och glasmåleriet. Att behofvet att
pryda byggnadernas inre, kyrkornas såväl
som bostädernas, tog sig dessa
olikartade uttryck i söder och norr berodde
väl i hufvudsak på klimatiska
förhållanden och den utveckling
byggnadskonsten på grund häraf fick. De
italienska kyrkorna med sina vidsträckta hvalf
och stora väggytor lämpade sig väl för
ett monumentalt väggmåleri, under det
att t. ex. den transalpinska gotiken med
sina uppåtsträfvande former och väldiga
fönsteröppningar, ofta upptagande hela
platsen mellan två murstöd, icke
lämnade någon plats öfrig härför men i
stället inbjöd till omfattande
glasmålningskompositioner. Bostäderna i de
nordligare länderna byggdes i enlighet
med klimatets och försvarssynpunktens
fordringar med tjocka murar och små
och få fönster; deras inre behöfde
därför både för trefnadens, skönhetens och
värmens skull förses med väfda bonader,
tapeter och mattor. En väfnadskonst,
som afsåg att tillgodose dessa behof, har
sålunda med säkerhet sedan mycket lång
tid tillbaka bedrifvits i de ifrågavarande
länderna, och ur denna väfnadskonst har,
om man så vill, den art, som vi här
vilja sysselsätta oss med, utvecklats. De
tekniska förfaringssätten må hafva varit
olikartade, men kulturhistoriskt taget är
dock det senare en utveckling af det
äldre, då de ju båda tjänat samma
ändamål, beklädandet och prydandet af
väggytor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
