Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Författaren Oscar Wilde’s föräldrahem i Irlands hufvudstad. Af Lotten von Kræmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434
LOTTEN VON KRÆMER.
gästen hälsar alltid mig och de mina så
vänligt från Nordens hvita snöfält, och
den hälsningen är för mitt hjärta bland
de allra käraste.
— Han mycket frestat, han har farit vida —
tillägger Lady Wilde med en häntydning
på hornet, citerande ur minnet en engelsk
tolkning af Havamals ord.
— Och ni veta ju, återtager Sir
William, att jag har den lyckan att med
trogna vä.nskapsband vara fäst vid flera
af ert lands ädla män och kvinnor. Så
länge min släkt lefver, skall detta
dryckeshorn gå i arf från far till son. Den
dag jag nek mig tillställd den vackra
gåfvan sammankallade jag hela mitt hus,
och efter det jag förklarat festlighetens
betydelse och på fornnordiskt vis ägnat
gudarna en libation, drucko vi för alla
våra kära svenska vänners välgång, på
sätt som brukligt var i det gamla Svithiod.
Ett annat år — fortfor han med en
strålande blick — hoppas jag få göra det
på Odins hög.
— Och fru Wilde, hon följer väl
med er dit?
Han nickade jakande, och så kom
det från honom med sänkt röst, sedan
han fäst en intim blick på henne, där
hon intog hufvudsätet midt emot honom
vid bordet: — Du skall veta, my dear
friend, att jag ständigt säger endast »jag»,
när det gäller oss båda, henne och
mig.
Dessa engelsmän, de stanna då ej
vid sanningens blotta erkännande, alltid
följer omedelbart dess tillämpning! Hos
oss säger man väl äfven om man och
hustru, att »de tu äro ett», men hos
engelsmännen afspeglar sig den regeln
också i lifvet, i synnerhet i det dagliga
lifvets förhållanden. Under det jag för
mig själf gjorde denna reflektion, sökte
än en gång Sir Williams uttrycksfulla
blick hans kära makas. Kände hon
dess solvärme? Helt säkert, ty hon slog
upp sitt öga, och det log mot hans.
Efter detta stumma men vältaliga
afbrott blef det svårt att återknyta
samtalstråden. Sir William gjorde dock
själf början därtill, i det han frågade,
om vi ej ville stanna och följa honom
på en tur till hans landtställe.
— Om så är, skall jag — tillägger
han — första vackra dag jag kan göra
mig ledig, ledsaga er till foten af
Con-namaras höjder genom Avocas
besjungna dal.
Det ligger romantik redan i dessa
ställens välljudande namn!
— Och sedan, inte sant, nödgar ni
oss att taga steget ut ända till den
beryktade jättetrappan och hvad allt edra
kuster äga af väldiga fornlämningar?
Sir William drog på munnen. Han
märkte, att vi anspelade på hans kända
svaga sida.
— Ja, just så — svarade han
muntert. — En hvar af oss har ju sin
käpphäst. Min heter en tumulus eller något
dylikt. Och din, James Gray — fortfor
han, i det han vände sig till en ung
country-squire, ett mellanting, såsom blott
dessa länder äga att uppvisa, af
naturbarn och gentleman — din, slår jag vad,
är en brokig korthornsoxe.
Också ett sätt att teckna en persons
skaplynne och vanor! Men man kan
likväl vara öfvertygad, att det var lika
träffande, som det var målande.
Då middagen var slut, återvände
damerna till öfre våningen. Herrarna
stannade kvar vid glasen och tände sina
cigarrer. Under tiden serverades kaffe
eller te efter gästernas eget val där uppe
i salongen hos oss damer, och en
innehållsrik diskussion utspann sig i detta,
så att säga, Nya Idun, bland hvars
medlemmar cirkulerade senaste exemplaret
af Erins döttrars egen, ett nytt organ
för de irländska hemmen och den då för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
