- Project Runeberg -  Ord och Bild / Elfte årgången. 1902 /
440

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Henryk Sienkiewicz. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 1 bild

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

440

HELLEN LINDGREN.

ett vördnadsfullt medlidande, som de endast
bestå det stora inre lidandet. Jag erinrade
mig vid dessa beskrifningar vissa gamla
historier om vilda stammars vackra sed att
betrakta de svagsinta som heliga, på hvilka
Gud satt ett särskildt märke. Och en
kvar-lefva af en barndomstro af samma slag
frän mänsklighetens barndomsålder möter
oss med en hjärtlighetens fläkt i dessa
Sienkiewicz’ böcker. Dessa män utan ali
barmhärtighet eljes, som i striden rusa fram,
skrikande: hugg ned och mörda, dessa
män kunna inför den ovanliga olyckan,
likasom inför det ovanliga mannamodet,
som tar deras fantasi, bli gripna af en
kvinnlig, moderlig, uppfinningsrik och
beskyddande ömhet.

Sådan är ibland till och med denne
Zagloba, som har brutit mot alla Guds
bud utom vänskapens och trohetens och
som man kallat Sienkiewicz’ Falstaff: han
ljuger som en Münchhausen och super som
en borstbindare, men storskräflaren är hos
honom förenad med en hjärtemänniska.
Hans tapperhet är barnslig, hans
tillgifvenhet likaså och hans glupskhet lika
allvarligt menad som barnets. Han är ömsom
feg och ömsom modig. Vid belägringen
af Zburaj utbrister han:

»Eftersom jag är satt på halfrationer,
gör det mig alldeles detsamma. Mitt mod
fordrar tre ting: att äta godt, dricka godt
och sofva godt. Äfven den bästa
spannrem torkar och brister, om den icke blir
smord.»

Det är otroligt våldsamma naturer dessa
paner eller polska ädlingar, som
Sienkiewicz aldrig tröttnar att skildra. En mängd
af dem äro blott vilddjur, andra mycket
sällan något annat, men i detta mycket
blandade sällskap finns det, trots allt, ett
samvete af så österländskt snitt, att vi
knappast kunna kalla det med detta namn,
men som, när det en gång börjar på att
fungera, har en imponerande kraft, ett
samvete, som har en oräddhet och en
envishet, som andra människor blott visa,
när de bli gripna af en fix idé. Och med
denna besynnerliga tingest, ett mellanting
mellan hjärta och samvete, mellan svaghet
och styrka, blifva de plötsligt manliga,
glada, hurtiga till en grad, som vinner
dem vårt hjärta, och fa ibland
melankoliska drag, som bli rent af förtjusande. Det
är det enda som kan förklara gåtan, hur

Sienkiewicz burit sig åt att skildra tider,
som drypa af blod och skamliga dåd, så,
att vi kunna lefva i dem med nöje. Det
är denna friska ridderlighet med sin ära,
som här tar vårt förnuft till fånga och gör
oss likasom till barn på nytt. Det är
tydligt, att människan med detta vida spelrum
af äfventyr, både lyckliga och olyckliga,
icke blott skall öfva upp sin beslutsamhet
och sitt mod utan också med större lifskraft
skall spana såväl efter alla faror som efter
räddning och hjälp. Det blir för dessa
män från förgångna dagar naturligt att
med större hänförelse hälsa lifvet och
glädjen, omgifna af dödar, så som stjärnorna
lysa klarast, när natten är som mörkast.
Vi talade nyss om den drömlika
verklighet, som gjorde Från Neros dagar alltför
mycket till en scen, alltför mycket till en
hallucination och flyttade oss in i en
alltför främmande värld. Men alltid följer
något af denna det öfvernaturligas mystik
med, där Sienkiewicz skildrar. Först ter
han sig för oss något kall, med något af
historiens lugna genius, som lugnt lyfter
sin fackla och blott säger: se! medan byar
brinna och kvinnor skändas och män
spetsas. Sedan få vi en hisnande känsla af
den världssympati, som gör hans fantasi
kosmopolitiskt fruktbar. Då ville vi
öfversatta hans valspråk med detta: Världen är
vid, konsten är stor och det enskilda lifvet
som droppen i hafvet. Vi tycka oss med
Sienkiewicz taga steppens vilda fåle och jaga
genom världshistorien. Luften blåser friskt
och gladt kring våra tinningar,
kammarluftens damm flyger bort, blodlukt och
krutrök draga också snart bort, scenerierna
växla och taflorna aflösa hvarandra, och
medan vi följa honom, tänka vi på
tidernas eviga växling, inandas nomadlifvets
eviga flyttningsbehof. Vi beundra denna
sällsamma österländska vältalighet, som
talar alla landsmål, vet snitten på alla
dräkter, som med samma lätthet bryter på
alla karaktärers dialekter, som är så
muntert målande och som likväl genom sin
trånad ger oss en känsla af något hemlöst
förtvifladt, något nervöst och jagadt. Hafva
vi kommit så långt, börja vi på att förstå
arten af Sienkiewicz’ vemod. Låt oss då
också samtidigt beskåda hans berömde
landsman, målaren Stykas genialiska
illustrationer till romanerna, och då — men
icke förr — skola vi komma det stora hos

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:45:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1902/0482.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free