Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Henryk Sienkiewicz. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442
HELLEN LINDGREN.
kvinnor, den ena i Quo vadis, Lygia, den
andra i Syndafloden, Olenka, ha låtit sitt
val falla på män, hvilkas karaktärer de
icke kunna gilla. Hon, kristinnan, kan
icke tillhöra den njutningslystne Vinicius,
■och den andra, Olenka, får om sin
älskade höra, att han visat sig ovärdig både
som riddersman och människa. I bägge
fallen står hedern för dem öfver lyckan,
troheten mot dem själfva öfver alla
lidandets fasor. Detta ämne, den älskande och
moraliserande kvinnan, så ofta behandladt
-och därför så utnött, så dåligt behandladt
i en mängd fall och därför så förlöjligadt,
får här en tragisk storhet, som ger scenerna
en rangplats i litteraturen. Olenka,
likasom Lygia, är en äkta kvinna. Bägges
kärlek är lika outrotlig som om den vore
en trolldryck, hvilken blandat sig med
deras blod. Och Olenka — om hon också
skall älska honom till lifvets slut med hela
sitt unga blods glöd och ömhet, så är hon
en för fin kvinna, en adelsnatur af alltför
äkta halt: för att taga honom, besudlad
som han är med blod och insnärjd i låga
kamraters nät. Författaren lägger ord i
hennes mun, när hon bryter sitt löfte,
om han icke vill blifva en annan, som
skälfva a.f denna ädla kvinnlighets patos.
Till den unge krigaren, som hon nyss,
okunnig om hans våldsdåd, gett sitt hjärta,
och som nu, ursinnig af raseri öfver
hennes förakt, hotar med att taga, hvad han
ej får, riktar hon ord, som »klinga stål»,
om någonsin ord klingat så:
s Om än inte ni fruktar någon, så vet, att jag
fruktar för Guds vrede . . . och människors tårar
fruktar jag, och orättrådighet fruktar jag. Vanära
vill jag inte dela med någon; fastän jag är en svag
kvinna, har jag kanske mitt namns heder kärare
än mången, som kallar sig för en ädling.»
Svårt är ju alltid att med ett kort
citat söka att återgifva, hvad som kunde
betecknas som lifsnerven hos en diktare.
Dock synes det mig, att detta kunde ge
en föreställning om hvad man skulle vilja
kalla det idealismens svärmeri hos denne
förfättare, som gör, att han kan ge äfven
resignationen en färg af lifsberusning,
försakelsens njutning, samvetsnjutningen.
Denna hänförelse talar mångenstädes här; den
kommer till orda i den mästerliga
predikan, som Herrens lärjunge, Petrus,
håller för sina lärjungar i katakombernas
klyftor [Quo vadis)-, den får ett alldeles klas-
siskt groteskt uttryck hos den polske
adelsmannen, när han försmäktar bland tatarerna
(/ tatarernas våld i novellsamlingen
Polackerna). Ingen af Sienkiewicz’ gestalter,
utom den sistnämnda, har dock så mycket
af korsriddarblod i sina ådror som den
oförgätliga typ af ett riddarbarn, som fått
sitt förhärligande i några sidor i romanen
Med eld och svärd i skildringen af Pan
Longin Podbigienta, den blygsamme, man
viile säga den jungfrulige hjälten, som så
gärna ville älska en ung fager kvinna, men
som icke får göra det, innan han infriat
löftet att upprätthålla släktens fabelaktiga
hjältetradition att afhugga tre hufvuden på
samma gång, och som med sitt stora
slagsvärd är stridens rasande Roland. Denna
typ af dödsförakt och adelsmannaglädje
tillhör ett mera idealistiskt barnsligt släkte
än vårt. Det solsken, som utgår från
honom, har något af den dämpade och
skära morgonglöd, som är fritt från
dagens kväfvande hetta. En storartad och
enastående scen är den, då han dör för
tatarernas pilar, under det han upprepar
dödsbönens ord: »O himmelska drottning!»,
»Frälsarens moder!». Medan pilarna
öf-versålla hans kropp och blodet från
tinningarna droppar ned i hans ögon,
framstönar han slutligen: »Änglaskarornas
drottning !» och dör, medtagande himlasynernas
ljus, medan dödsnatten sänker sig öfver
honom.
Det har gällt för oss att här framför
allt betona, hvad som gjort Sienkiewicz till
sitt folks diktare och representant. Häraf
vore emellertid alldeles oriktigt att sluta,
att något munkartadt och världsföraktande,
nägot dystert och asketiskt skulle färga
hans världsåskådning i dess helhet. Sällan
har den fagra jorden med alla dess former
af muntert och sjudande lif och rörelse
funnits representerad så fullödigt som här.
Hans melodiers djupaste ackord ha
denna grundton af vemod och längtan, men
denna ton är på samma gång förenad med
en af glädje, tro och hopp. Något af sin
folkstams legend har Sienkiewicz diktat in
i allt hvad han skrifvit. leke utan skäl
kallar han sin förnämsta roman
Syndafloden. Titeln skulle ej illa passa vare sig
till Från Neros dagar eller Med eld och
svärd. Ty likasom den grundtanken ligger
i den bibliska syndaflodshistorien, att det
finns en motsats mellan världens stormande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
