Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Henryk Sienkiewicz. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRYK SIENKIEWICZ.
443
och hemska kaos och ljuspunkten af ett
kämpande folk, ett egendomsfolk, en trupp
af Guds utvalda, så ha också för Henryk
Sienkiewicz dessa kristna under kejsartiden,
dessa polacker midt i ett svallande haf af
barbarer blifvit symbolen för det salt, som
räddar världen från att förruttna. Deras
fana har ingenting af protestantismens
breda demokratiska inskrift med allmän
tipplysning och med socialdemokratiska
planer, men den höjs där, hvarest de få
utvalda, de verkliga adelsnaturerna våga
att kämpa, lida och älska. Likasom Noak
i arken bärgar det, som är värdt att undgå
förstörelsens syndaflod, så samlar Petrus i
ladorna för Herrens tillkommelses stora
dag. Sä finns det alltid en liten farkost,
rymmande de äkta riddersmannen, som har
tagit landkänning af någon den heliga Graals
fyrbåk och klyfver de svarta vågorna,
trotsande stormar och olycksöden. På detta
sätt söka vi alltjämt dikta oss sagor om
vrån bland bergen, där en koloni af ädla,
glada människor lefva paradislif, och denna
idyllton hos vår författare försonar oss med
de strömmar af blod, de outsägliga
skändligheter han ofta måste förevisa.
I grund och botten har han bättre än
de flesta kunnat förstå martyrkänslan, han
som tillhör det historiska martyrfolket. Han
har kunnat förstå den religiösa tro, som
liknar den korsfästes uppblickande mot en
förlossare, medan bödlar hudflänga honom,
den blick som, när den måste släppa allt
jordiskt hopp, måste skåda inåt.
Att söka sitt stöd hos en mäktigare
är gammal österländsk sed. På Polens
mark har ingen af dessa teorier florerat,
som vi på vårt språk nämna folkets
själfstyrelse, jagets själfhäfdelse, personlighetens
ansvarskänsla, medvetenhet o. dyl. Äfven
när Sienkiewicz skildrar, får en furst
Je-remi ett slags profetisk, sagolik nimbus.
Det vill säga, det är han som lånar sitt
ljus åt en krets af drabanter, han spelar
rolen af ett centrum i ett solsystem. Vi
märka då här en egendomlighet för denna
åskådning, här bibehåller sig ännu en
hie-rarkisk-patriarkalisk öfver- och
underordning, som eljest i Europa spelat ut sin rol
men som färgar alla förhållanden så i stort
som smått, öfverallt, där man talar de
slaviska språken. Man beror religiöst, socialt,
erotiskt af en kraft ofvanifrån. Alla skola
enligt denna patriarkaliska familjeprincip
hafva sin goda fé eller bero af sin goda
genius, vara omyndiga med nöje, behärskas
af någon, ha sitt ideal. I denna
beroendekänsla, syndakänsla, ödmjukhetskänsla
finner man lyckan; detta att kyssa ett ljuft
ok ger en salig rysning af fröjd, det är
en barnslig glädje att tillhöra, att
beskyddas, som våra prosaiska förhållanden hålla
på att till en del utplåna. Ett slags
sagoerotik ingår i alla förhållanden, icke blott
de könsliga men också de religiösa. I
Kmitits känslor vid den heliga jungfruns
fest i Jasna Göras kyrka finner man den
typiska beskrifningen på extasen i denna
själsstämning (Syndafloden II, 208),
obeskrifligt vacker i sin domnande
öfverlå-telse och trygghetskänslan af ett
öfverjordiskt beskydd. När vi nordbor tänka oss
rättvisan, tänka vi oss henne som något
abstrakt, något oberoende af sympatier
och antipatier, en allmän människorätt,
lika för alla. Tolstojs och Sienkiewicz’
folk tänka sig henne som något vackert,
något som också måste vara lycka och
som måste sprida doft och glans öfver
lifvet. Till och med hos den
njutningsför-aktande Tolstoj är det dock denna fordran
på ett jordiskt Arkadien med utopiska
drömmar som ligger djupast. Slaven kan
offra sig i vida högre grad än vi
väster-ländingar, förutsatt att hans ideal är
något som tager hans fantasi fången. Vackert
måste hans ideal vara, och därför förledes
han lätt af sin skönhetskult till
själfvisk-hetsdyrkan. Han kan icke underordna
sig den hårda nödvändigheten, när den är
ful och prosaisk, eller offra sig för det
allmänna, när det är tråkigt, oskönt eller
blott ämbetsmannamässigt, symmetriskt och
regelbundet. Aldrig har man bättre
förstått, hvilken djupt ingripande betydelse
denna upproriskhet mot abstrakt system,
disciplin och maskinmässig lydnad haft i
den polska historien än i dessa
Sienkiewicz’ sannsagor. Orsaken, hvarför detta
rike vacklar och faller, är en illustration
till ordspråket om, huru den lilla tufvan
välter det stora lasset, om huru små
orsaker kunna åstadkomma stora verkningar.
Det förfärligaste i Polens olycka är, att
dess tragedi är så mycket af en fars och
afgöres genom barnkammaruppträden och
af män, hvilka synda snarare af barnslig
besinningslöshet än af ondt uppsåt. Man
tycker, att med en liten smula sundt förnuft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
