Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Henryk Sienkiewicz. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444
HELLEN LINDGREN.
vore allt hjälpt, men — denna lilla smula
sundt förnuft är omöjlig att bibringa dem.
Aldrig har faran af att vara ett nyckfullt,
halsstarrigt, ouppfostradt naturbarn klarare
åskådliggjorts än i historien om denna
republik och dess nyckfulla adel. Dessa
adelsmän sakna ingenting af hvad bildning,
fin sed, älskvärdt och ridderligt sinnelag
kan gifva en människa, men för
ögonblickets impulser, uppbrusning och afundsjuka
glömma de allt, bete sig som narrar och
vansinniga. Med beundransvärdt fin
psykologi beskrifver vår författare, hur, när
vansinnighetsparoxysmen är öfver dem,
ingenting är dem heligt. Deras afgud,
deras ömtåliga hederskänsla, är kränkt.
Som själfsvåldiga barn bete sig dessa höga
herrar inför krigslifvets besvärligheter,
emedan de tycka, att det är en drängtjänst
att lyda kommando. Tappra i dueller och
slagsmål, vilja de rymma från lägret och
sluta med att öfvergå till svenskarna. De
stoja på sina riksdagar som en upprorisk
skolklass; vid tillfällen, då hela
fosterlandet är i fara, är det icke möjligt att förmå
dem att passa på tiden för allmänna
uppbådet: de behöfva minsann icke passa på
klockslag. Det är på grund af bristande
punktlighet som bataljer förloras, och när
man skall slå läger, kan man det icke,
därför att hvarje adelsman har tagit med sig
hela sitt lilla hof med tross och allt. Och
man anar dunkelt, att ali denna
upproriskhet i grunden beror på den värdighetskänsla,
som å andra sidan är deras dygd, ett ideal
af ära och adelsmanna-comme-il-faut, som
är deras religion och dogm. Den har för
dem trollmakten af en amulett, denna
tradition om hvad som höfves dem som sina
förfäders söner, och af pliktkänsla mot ätten
blifva de förrädare mot fosterlandet. Det
är småsaker och ömkligheter som spela
den stora. rolen här: bortskämdheten och
egenviljan kan icke offra en vana, ett
behof, ett tycke. Man ser icke det stora
för det lilla: man förlorar ett land, sora
man förlorar en knappnål, utan att märka
det. Intrigen frodas som ett ogräs. Man
spelar på känslosträngarna, och man har
vunnit, omvänder riddare till förrädare med
några väl svarfvade, sofistiska fraser, och
de omvända tro till hälften, att de göra
fosterlandet en tjänst. Det är
forblindelsen hos en samling älskvärda, intelligenta
barn man bevittnar, som, förda af några
ränksmidares eländiga spel och sitt eget
lättsinne, skrattande och med högburet
hufvud men med förbundna ögon gå
själf-mant till stupstocken. De ha knappast
sett sitt eget Golgata, förrän vid sista
kröken af vägen, ty de hafva aldrig förmått
att läsa i framtidens bok. Och det värsta
är, att innerst beror det på, att deras hjärta
är för gladt, deras sinne för
förhoppningsfullt, deras världserfarenhet för liten, allt
sådant, som hör till den barnsliga
älskvärdhetens meritlista. Lif och död leker
för dem ännu i äfventyrets glada färger:
att slåss är deras lust, att blöda är deras
vana, och det är en fara för den
människa, som icke fruktar döden, att hon är
for modig; att undvika farorna intresserar
henne icke, och för att ordna lifvet måste
man dock intressera sig för att undvika
faror och utjämna svårigheter. Det är
förbannelsen med hjältenaturen i allmänhet
här i lifvet, när den slår öfver, den
handskas för vårdslöst med lifvets fredliga
värden och vinster, den skattar dem icke, den
ställer till oordning, ty den förstår icke
dessa det praktiska lifvets små segrar och
nederlag, som vinnas under årstiders
växling genom plöjning, sådd och skördearbete.
I huru mycket högre grad gäller det icke
dessa fribytare, som lefva på hästryggen
och bland bägarna, i tält och på marscher
öfver hälften af sitt lif. Och det
förefaller mig som om Sienkiewicz framför allt
vore en Seher i det förflutnas dimmor, en
uppväckare af dess gestalter, därigenom att
han så tydligt gett oss denna atmosfär af
det krigiska lifvets orosande, af dessa
krigare, som äro innerst oroliga, af den
förstörelsens stormvind, som så att säga ligger
i deras lynne, i själfva deras natur, som
ingenting stannar vid, ingenting tar
hänsyn till. En sådan andlig skogsmänniska
som Kmitits, en sådan förtjusande frisk,
lifvets och liffullhetens egen förstfödde son
— hur verkar han icke på samma gång
tragiskt oroligt och oroande — oroande
sig själf och oroande andra. Alla goda
feer ha gifvit honom sina gåfvor i vaggan,
blott en, den fientliga, gaf honom ofridens,
tecknade på hans panna detta
rastlöshetens märke, som alltid hör i hop med ett
stycke Kainsnatur, som icke kan böja sig.
Hvem förstår icke, att en sådan man
måste bli älskad, otuktad och odisciplinerad
som han är. Han måste bli det, lika väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
