Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- Ur bokmarknaden
- Af Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446
k. j.
utomkring. Detta är andakt men har
ingenting att göra med hvad denna världens
troende nämna uppbyggelse och gudstjänst.
*
I gångna tider ha kristendomens
vär-nare sett sin uppgift i att kringgärda den
med mångdubbla och fasta förskansningar,
afsedda till skydd men dessvärre mest
ägnade att dölja. Dessa nitiska
fästningsbyggare ha i den dag, som är, godt om
epigoner, som åtminstone möda sig att reparera
och hålla vid makt de åldriga utanverken.
Men de verkliga försvararna äro de, som
rifva ned och bjuda fienderna att storma
fram till kärnan. Där måste de stanna
och lägga ned vapnen eller ock vända om,
ty den är ointaglig. När vallarna äro
raserade, bortfalla tillfällena att göra
ofarliga anlopp och hämta billiga troféer. Ja,
när . . . Skall det då kräfvas en domsbasun
till att blåsa omkull denna Jerikoborg?
En reformation mister ju från historisk
synpunkt aldrig sitt värde, men när den
som Luthers börjar närma sig
fyrahundra-årsjubiléei:, kan man med fog misstänka,
att den för längesedan uttömt sina
verkningsmedel. Kanske det anses, att tiden
är förbi för detta slags våldsamma
brytningar och att den numera så rörligt
arbetande teologien skall med sitt sorgfälliga
siktande och rensande åvägabringa en
evolution, som i tysthet griper omkring sig
och genomsyrar kyrkan. Helt visst måste
man ägna hyllning och tacksamhet åt denna
skarpsinniga och ärliga forskning, som
ledsamt nog sätter så många fromt enfaldiga
sinnen i harnesk och framkallar
bekymrade nödrop: »Låt oss behålla vår gamla
bibel!» Den är vetenskapligt nödvändig,
men dess resultat falla också inom
vetenskapens gebiet, som icke når in till
religionens medelpunkt. Den bildar ett
utmärkt förarbete och kan göra undan mycket,
men skapa lifsvärden och ideal kan den
icke.
Nei, det fordras kanske ändå, att ur
de skriftlärdas läger stiger fram en
personlighet, som med ljungande tro och dånande
stämma slungar ut den nya, den gamla
förkunnelsen och med sin andes auktoritet
tvingar tusenden att följa sig. Har
någonsin en ny religion eller en
religionsförnyelse uppstått på annat sätt? Jag tror,
att det är något sådant författarinnan till
denna bok väntar sig, och jag finner inga
argument, som göra en dylik förhoppning
absurd.
Men kristendomen, som har sitt enda
säkra fäste i en personlighet, en
öfvermän-niska, har med varm hand skänkt bort sitt
monopol på personlighetsbegreppet till
motståndarna, i hvilkas händer det blifvit ett
vapen mot gifvaren. Den kan eröfra det
tillbaka. Då måste det visas, att man
kan vara en hel och fri människa, utan
stympning och afprutning, utan att svälta
eller förkväfva någon del af sitt jag, med
tillgång till den rikaste och fylligaste
vä-sensutveckling, och på samma gång vara
en kristen. Jag anser, att denna bok har
lyckats ådagalägga den möjligheten.
*
Frågan blir snarare den: kan man nå
sin högsta möjliga personlighetsutveckling
utanför kristendomen? Och i så fall, hvad
behöfver man då denna till? Här föreligger
ett brydsamt problem.
Är man öfverens om att Kristus
erbjuder det högsta och fullkomligaste exempel
på mänsklighet, så låter väl svaret finna
sig. Den människa, som vore genomträngd
af Kristi ideal och fylld af hans vilja utan
att ha hört talas om eller bry sig om att
lära känna honom, borde väl kallas kristen
såväl som någon. Men om en sådan
människa hade mött honom och lyssnat till
hans ord, då måste hon ovillkorligen kännt
igen, hvars andas barn hon var.
Yppas det däremot tvist om huruvida
Kristus är att anse som idealtypen, råkar
diskussionen in på krokvägar. Den, som
icke känner sig behöfva kristendomen, har
rättighet att hålla sig utanför.
Kristendomen trugar sig inte på någon. Man bör
endast akta sig, så att man inte svälter
eller förkväfver något i sin själ.
* *
*
Det är ett farligt företag att försöka
skrifva något om detta enastående arbete.
Det lockar en till reflexioner och
funderingar i oändlighet, det drifver en att vränga
ut och in på sig, det tvingar till
konfessioner. Åt det väsentligaste, det mest
brännande af hvad man gått och mer eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:45:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1902/0488.html
