Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Mannen i berget. Af Hugo Gyllander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mannen i berget.
463
hundratals år, när man har hans styrka,
det är en pina.
Ty han var öfvermåttan stark. Han
ägde något af hårdheten och
oförstörbarheten hos stenen, i hvilken han vuxit
fast. Den urkraft, på hvilken allting
hvilar, låg i honom. Därför skulle
ingenting kunna stå emot honom, när han
en gång droge ut. Men när skulle han
göra det?
När korparna kraxa för hårdt kring
berget, sade sagan. Voro ej dessa
flaxande skrikhalsar lika hönsen, och sköto
ej åter hökarna fram här, liksom de ofta
sköto fram i hans tankar, snabbt och
oförmodadt?
Och kanske dröjde stenmannen, som
hökarna ibland dröja däruppe i
oändliga cirklar, innan de slå ned på rofvet.
Ty de göra ingenting utan
nödvändighet. De vänta, tills deras stund
kommer, och söka ej framkalla den med
flaxanden och med skrikande: här är
jag, här är jag! Och ibland vänta de,
så man kunde tro, att de aldrig skola
slå ned. Då tro kanske hönsen, att
hökarna ej finnas till! —
Ynglingen låg åter en sommarafton
på berget. Men nu såg han ej upp mot
skyn, ty hans ögonlock tyngdes af
stillheten och den varma svalkan omkring
honom, och han hade fallit i sömn. Han
drömde då en vacker dröm.
Han tyckte, att han stod i en stor,
nästan oändlig sal. Lampor, hängande
ned från taket, upplyste den svagt ända in
i det fjärran, där väggarna drogo ihop sig.
Mellan de tjocka stenpelarna, på hvilka
hvalfven hvilade, lågo fläckar af mörker.
Det var något kallt och dystert i salen,
och ynglingen ros, när han gick fram.
När han vant sina blickar vid
skymningen, såg han en underlig syn. På
pelarna hängde rustningar och blanka
vapen, och på bänkar nedanföre sofvo
orörliga män. De lågo alla i tunga och
vridna ställningar, och deras ansikten
visade uttryck af plåga.
Ynglingen förstod: han var inne i
furstens sal, i stenmannens borg. Det
var således ingen saga. Men kunde det
vara möjligt? Han drömde icke, ty han
kunde se och ta’ på allt och det var så
verkligt som något. Han tyckte snart,
att det icke fanns någonting
besynnerligt i allt detta. Men han var orolig
för, att männen skulle vakna.
Han smög fram bland pelarna och
spanade efter borgens herre, och till sist
fann han honom.
Han satt framför ett väldigt stenbord.
En lampa hängde ned från hvalfvet och
upplyste hans skuldror och ansikte. Det
var alldeles som i sagan. Armbågarna
hade vuxit in i stenen, och det hvita
skägget gräfde sig in där som en knippa
rottrådar.
Ynglingen stod tvekande. Det skalf
i hans hjärta, ty något hviskade inom
honom, att den gamle skulle vakna.
Ljuset fladdrade öfver hans ansikte, och
ibland såg det ut som om han lyft
ögonlocken, men det var endast en synvilla.
Väntan blef oändlig, olidlig, och till
sist lade ynglingen, som för att befria
sig, sin hand på den gamles skuldra.
En iskall beröring kom honom att skaka.
Men småningom blef stenen varmare.
Det var som om blod börjat rinna
därinne. Så höjde mannen bröstet och lyfte
ögonlocket, han såg stelt på ynglingen.
De bägge betraktade hvarandra länge.
»Hvarför väcker du mig», frågade
den gamle till sist. Och i detsamma
ryckte han armarna från bordet och slet
skägget löst ur stenen. Han höjde
hufvudet och såg skarpt på den unge.
Denne visste ej sedan, hur han
vågade svara, ty en känsla af förstenande
rädsla hade kommit öfver honom. Det
förekom honom också som om en
annan skulle ha svarat i hans ställe:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
