Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Mannen i berget. Af Hugo Gyllander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mannen i berget. 511
vänta smekningar och bröd. De äro
min glädje och min styrka. När deras
senor vuxit sig till järn, skola de bära
mina kämpar.»
»Ack», sade ynglingen, »de finnas ej
mer. Jag ser dem väl, men jag vet, att
där går stadens boskap i bet. Det är ej
längre ditt. Det har också staden tagit.»
Mannen tycktes ej höra svaret eller
bekymra sig om det. Han pekade ned
öfver dalen.
»Ser du ekskogen, som sträcker sig
ända upp mot borgmuren? Den är
milsvid. Du kan rida timtal under dess
hvalf, rida i dagar. Hjortarna titta fram
ur snåren eller fly öfver de gröna
mattorna, där bökar vildsvinet, och inne i
djupa snår, bland moras och
otillgängliga skrefvor, ha vargarna sitt bo. Allt
detta är mitt, grönskan och friheten och
villebrådet. Det jublar i luften, när
jägarhornet smattrar. Solen lyser muntert
öfver jakten, när den hetsar fram. Där
öfvar jag mina ögon och mina armar
till strid, där känner jag lifvets värde,
värdet af styrkan och friheten, mot hvilka
allt annat är intet.»
»Ack», klagade ynglingen, och ett
hat växte upp i hans bröst, »ej heller
denna skog finns mer. Där ligga nu
byar och städer. Ack, här närmast växa
endast några få ekar, under hvilka
stadens svin beta, ty äfven denna mark ha
de i staden tagit från dig.»
Nu var det som om stenmannen
lyssnat, och ett drag af förakt kom in i
hans ansikte.
»Tagit? Hvad kunna dessa taga!
Äga? Vet du, hvad det är att äga? Det
är att kunna älska. Och att älska är att
kunna hata. Och för detta måste man vara
mycket stark. Äro de starka därnere?»
»De äro mest fula», sade ynglingen
blygsamt.
»Äro de fula, äro de också svaga,
ty det ena följer af det andra.»
Ord och Bild, ll:e årg.
»Och dumma?» frågade ynglingen.
»Det är samma sak», svarade
mannen i berget.
Vid detta svar började synranden
att snurra omkring för ynglingens ögon,
och det susade i hans öron, som om
hela jorden, med träd och backar,
dansat förbi. Han föll som från en höjd
och vaknade på berget.
Var det en dröm, var den åtminstone
bra ögonskenlig, tänkte han, och mera
verklig än mycket, som jag vaken
upp-left därinne i staden. Men hade jag
inte alltid trott, att de ej ägde detta!
Ynglingen blef ingen fantast eller en
förlorad son. Han blef sin faders
efterträdare och den rikaste handlande i
staden, till sist den främste i rådet.
Men ännu kunde han under
sommarkvällarna långa stunder följa hökarnas
flykt från sin bänk uppe på berget. Han
brukade säga, att det var från dem han
hämtat hela sin moral. De hade gifvit
honom afsky för alla onödiga
utvikningar från den förnuftiga banan, som
också var den vackra. Man begrep ej
riktigt, hvad han menade med detta, utan
ansåg hans beundran och kärlek till de
skadliga roffåglar, som ofta stulo höns
i staden, för en svaghet, ovärdig en klok
borgare, men förlåtlig genom sin litenhet.
Han talade ej så mycket, som man
där i staden gjorde, men någon gång
kunde han växla åsikter med de lärde, vid
kyrkan eller skolan. Man hade nu fått en
pastor, som var förbittrad wolffian och
från denna ståndpunkt med daglig
grämelse såg, att mänskligheten misstog sig.
Wolffianen försvarade annars, lustigt
nog, denna värld som den bästa af
världar.
Han kunde ej gilla rådmannens åsikter
om rätten och dess grunder, som han fann
mer excentriska än systematiska. Rätten
3°
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
