Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Wismar. Bilder från en svensk besittning. Af Nils Erdmann. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
wismar.
469
något annat än — pantbrefvets
öfver-korsande.
Alltså: inga fördelar att vinna, inga
brustna band att återknyta, inga särskildt
kära minnesmärken att rädda undan
vandalerna. Och dock äga vi minnen i
denna gamla stad, som länge var en
svensk eröfring, ofta klädt blodig skjorta
för Sverige och snarare lidit än dragit
fördel af sin ställning som svensk
besittning. Här, i en byggnad, som ännu
står kvar, residerade vår öfverdomstöl
för Sveriges tyska länder, bekant under
namnet Wismarska tribunalet. Här, i
samma palats, bodde domstolens
presidenter, män som tillika voro stadens
guvernörer, flera ur våra frejdade släkter.
Här i kyrkorna hvila svenskar. Här i
en mycket besökt ölstuga vid torget,
Zum alten Schweden, läskade sig våra i
Wismar förlagda militärer och
ämbetsmän. Här möta vi Karl XII:s krönta
namnchiffer öfver porten till ett
ullmagasin — förr svensk arsenal. Och här
blicka ännu »die alten Schweden» —
ett par soldathufvud, målade det ena i
blått och gult, det andra i rödt och hvitt,
Sveriges och Wismars färger, — på i
hamnen inlöpande fartyg.
*
Wismars historia under den svenska
tiden är oskrifven men erbjuder
åtskilligt af intresse. Man skulle, om man
försökte sig på denna uppgift, väcka till
lif de döda minnena och de
minnesmärken jag nämnt. Att bevara dem bättre
än stadens befolkning blefve kanske
svårare. Ty här trifvas gammalt och nytt,
ofta sida vid sida, och restaureringsifvern
har icke nått längre än den bör, med ett
eller annat undantag.
Också är Wismar utan tvifvel en
intressant stad — vida intressantare än
någon af våra svenska småstäder. Hvart
man går träffar man egendomliga hus,
gator och kanaler, och bland husen med
sina åt gatan vettande gaflar äro många
från femtonde och sextonde seklen, ja
en del äldre. Från sjuttonhundratalet
— den svenska tiden — var det enda
anmärkningsvärda byggnadsmonumentet
— en galge, hvilken försvann redan 1830.
I öfrigt synes Wismar under sin svenska
period snarare gått tillbaka än framåt.
Medan staden år 1716 räknade omkring
20,000 invånare — nästan lika många
som nu — hade den vid pantsättningen
1803 knappast 6,000, ett antal som 1855
ökades till nära 13,000 själar. Då hertig
Fredrik Franz I gjorde sitt intåg den 29
augusti, pantförskrifningsåret, mötte han
dessutom ett förfall, som icke gärna kan
hafva uppbyggt den nye suveränen. Ett
flertal hus stodo öfvergifna, med tomma,
gapande fönster; hvart han blickade växte
ogräs på gatorna, och där byggnaderna
icke voro obebodda, hade de likhet med
ruiner. Härtill kom, att Wismar gick
och gällde som ett Sodom, ett verkligt
näste, hvarest alla slags laster frodades
i kapp med grönskan på torget, mest
spel och dryckenskap.
An sämre var det intryck Wilhelm
von Humboldt erhöll, då han 1796 reste
i Nordtyskland. Efter en färd från
Doberan, som kostade honom 7 thaler 12
groschen, anlände han på sandiga vägar
till Wismar, hvars omgifning föreföll täck
— på tre sidor äng och småskog,
framförallt bok, säger han, och på den fjärde
en vik af Östersjön.
Men staden själf — hvilket elände!
Tornen i grund förstörda eller blott till
hälften reparerade. Hamnen öde, utan
skepp och utan tecken till handel.
Staden illa bebyggd, fattig på folk och
orenlig. Människorna bärande spår af ett
alltför sorgligt armod, och
gästgifvargår-den hos Ewers vid torget — ehuru den
förnämsta — skral. Det enda respektabla
är tribunalet, hvars omutliga rättskänsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:45:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1902/0515.html
