Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Wismar. Bilder från en svensk besittning. Af Nils Erdmann. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47°
nii.s erdmann.
och opartiska domar Humboldt länge
hört prisas. Däremot fann han inga
spår af de mecklenburgska adelsmän,
som förr skänkte glans åt Wismar
genom ståt i mat och dryck.
Dessa magnater kunde icke heller
grefve Johan Potocki, hvilken var här
1794, upptäcka. Äfven han klagar öfver
stadens förfall, öfver dess likhet med en
marknadsköping, dess 6,000 invånare och
20 ömkliga fartyg. Men hvad han —
och Humboldt — sakna, det finner
engelsmannen sir Thomas Nugent, som
gästar Wismar 1781.
Han nämner, också han,
befolkningens ringa antal, växtligheten på torget
och handelns dekadans — men han
iakttager en viss lyx på gatorna. Herrarna
uppträda med betjänter bakom sig, alla
i kragstöflar, hvilket mod Nugent
accepterar, fast: icke under den varma årstiden.
Han kallar Wismar »en fin stad»,
anbefaller den lifligt åt främlingar såsom
mycket sevärd och angenäm och lämnar de
bästa vitsord om gästgifvargården, -— icke
Ewers, utan Posthornet, nu hotel Zur
Sonne, vid en gata, som äfven då var
hufvudgata, nämligen Hinterm
Rath-haus.
Hvad det senare, rådhuset, angår, är
det väl byggdt och imponerande. Samma
loford ger han kyrkorna, och när han
tager »slottet» i skärskådande, tjänstgör
bibliotekarien och registratorn vid
tribunalet Kütemeier som ciceron.
Målningarna i rummen äro värdelösa, utom ett
porträtt af Karl X. Arkivet, som är i
bästa ordning, innehåller värdefulla
»akter», och biblioteket ett stort antal
böcker, af hvilka de flesta i juridik. Dess
stiftare, konsistorialrådet David Mevius,
domstolens vice-president, som, död 1670,
hvilar i St. Maria-kyrkan, donerade sin
boksamling hit, med villkor att den af
hans konterfej prydda lokalen äfven finge
öppnas för allmänheten.
Hos invånarna har Nugent svårt att
upptäcka något som helst svenskt.
Hvarken i språk eller i seder skilja de sig
från sina landsmän och grannar i
Mecklenburg. Och hvad han särskildt
anmärker som beaktansvärdt är, att inga
kaffehus finnas och att staden icke äger
mer än en boklåda. Vill man träffas,
har man privathus, där klubbar hållas
på engelskt manér. Nugent besöker en
dylik, och han är lika nöjd med folket
där som med alla de svenskar han träffar.
Den af tre kompanier infanteri
bestående garnisonen gör äfven ett godt
intryck. Soldaterna äro små till växten
men hafva ett militäriskt yttre, officerarna
äga alla figur, äro fina, artiga och bildade.
Gå vi än längre tillbaka, till året
1774, se vi i några bref från den
bekante memoarförfattaren Adolf Ludvig
Hamilton och baron Carl Otto v.
Höpken, 1769 utnämnd till president i
Tribunalet, efter att hafva tjänstgjort som
envoyé i Dresden, hur Wismar vid denna
tid föreföll åtminstone svenskarna som
ett lustigt och äkta Kråkvinkel.
Är 1774 skulle prinsessan Hedvig
Elisabeth Charlotta förmälas »par
pro-curation» i Wismar. Höpken föreställde
Gustaf III:s bror, hertigen af
Södermanland, brudgummen, och staden blef under
några dagar platsen för festligheter och
ett hoflif, som vände upp och ned på
hvardagssederna. Höpken klagar öfver
befolkningen, öfver dess nattliga orgier på
ölstugor och värdshus. Kommendanten
— en tysk — är så uppstudsig, att han
hotar presidenten med duell, och
borgarnas täflan om äran att härbergera
prinsessan urartar nästan till slagsmål.
De bo trångt och obekvämt; med
snygghet och renlighet är illa beställdt.
Borgargardet, den enda militär man har
att tillgå vid bröllopet, ser ut som ett
vandrande klädstånd. Trumslagarna,
hvilkas instrument är lika hesa som ostämda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
