Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Wismar. Bilder från en svensk besittning. Af Nils Erdmann. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47°
nii.s erdmann.
»zum alten schweden».
— icke, som nu, delikata räkor och en
lika delikat ål, eller socker, spannmål
och papper, utan järn, salt, väfnader,
boskap, fisk, humle och öl. Man hade
år 1464 omkring 200 bryggare. Man
tömde flitigare än nu sina stånkor, och
lyxen bland borgarna var så allmän, att
öfverflödsförordningar utfärdades. I
hamnen, som under fejderna erbjöd en trygg
tillflyktsort för seglaren, låg en flotta,
som utgjorde Wismars stolthet och
hvilken med heder deltog i kampen mot
hansestädernas fiender. Och hvart man
kom, ärades och aktades den röd- och
hvitrandiga flagga, som vajade öfver
Wismars vapen, ett skepp med två fiskar i
böljorna, vid masten en sköld med ett
tjurhufvud och på bogsprötet en
papegoja — den senare en sinnebild för
Wismars under medeltiden så mäktiga
pape-gojsällskap, hvilket delvis fortlefver i dess
skyttegille. Ännu i dag firar man årligen,
i juli, sin skyttefest. Gillet samlas på
rådhuset, hvarifrån det aftågar med musik
och fanor till det utom staden belägna
Schützenhaus, där första skottet lossas af
storhertigen, representerad af en senator
eller borgmästare.
Men likasom skyttefesten urartat till
ett folknöje, har papegojan försvunnit
från skölden. Den tillhörde ett annat
vapen än det, som 1902 möter oss — ett
krönt oxhufvud i guldfält och fyra röda
och hvita tvärbjälkar —, men så var
det också en annan befolkning. Man
nöjde sig icke med en beskedlig kritik
i Zum alten Schweden och vid husporten.
Handtverkrna, som dagligen tillväxte i
makt, gjorde lifvet surt för patricierna.
Äfven de ville ha plats i rådet, och
genom ständiga, blodiga
sammanstötningar försvagade man sin egen styrka. En
af plebej ernås ledare, ylleväfvaren Klaus
Jesup, afsatte rådet, lät halshugga
borgmästaren och gjorde sig själf till hans
efterträdare. Här, från ett af den gamla
ölstugans fönster, åsåg han afrättningen,
hvilken ägde rum på torget, där en flat
sten med ett inristadt kors förevigar
minnet åt eftervärlden.
Men det gick Wismar som de flesta
andra af hanseförbundets städer.
Handeln sökte sig nya vägar, Mecklenburgs
hertigar blefvo farligare för staden, ju
större makt de erhöllo, och reformationen
gaf dödsstöten åt dess sista högtflygande
dröm. Dess historia under sjuttonde
seklet är historien om en stad, som
blöder — ej för sig själf, men för andra.
Ständiga belägringar suga ut den, och
när den 1648 blir svensk, är den föga
mer än krympling.
Än svenskt och än danskt, blef
Wismar under 30 år, mellan 1681 och 1711,
förvandladt till en synnerligen god
fästning. Ön Wallfisch, belägen mellan
hamnen och Poel äfven den en ö, som tillhör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
