Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Schve-Dagon-pagoden i Rangoon. Af Jane Gernandt-Claine. Med 7 bilder - Sångaren. Efter Goethe. Öfversättning af A. T. Gellerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jane gernandt-cl aine.
490
vel, att hans minne är lefvande i
millioner hjärtan. De ljufvaste blommor dofta
framför hans bild uppe i
Schve-Dagon-helgedomen, och denna bild skänker
underliga drömmar. Oftast sitter den
Välsignade som han satt, när han blef
delaktig af buddhaskapet i banianträdets
skugga; någon gång står han upprat,
som då han predikade, och hvarje
pagod äger en eller två statyer, som vid-
makthålla hågkomsten af hans inträde i
Icke-Varat. Alltid brinna vaxljus
fram-tör den hvilande gestalten, som lutar
tinningen mot handen och hvars hela
uttryck talar om neti ban — stillheten
öfver allt förstånd. Ingen fattar detta
uttrycks hela innebörd, men neli ban
ligger i luften härute, i solens förintande
hetta och i skymningens bleka ro.
sångaren.
EFTER goethe.
Hvad är det för en sång jag hör
från vindbron eller vallen?
Den rösten — mente kungen ■— bör
få runga här i hallen.
Den flinke pagen lopp åstad,
kom med besked, och kungen sad:
Släpp fram till mig den gamle!
Ack, sådan prakt gör mig blott men!
Med gyllne ked må gladas
den kämpen, vid hvars åsyn re’n
fiendeskaror rädas;
om ej, så var din kansler huld;
det honom hofs en börda guld
för bördor mångahanda.
I riddersman, jag hälsar er!
Er, sköna damer alla!
Den stjärneprakt, som här sig ter,
må jag osäglig kalla.
I denna sal, så grann och vid,
jag slute ögat; ej är tid
att stå här stum och bländad
Han blicken sluter . .. Oerhörd
en sångflod fram nu strömmar;
hvar riddare står hjärterörd,
hvar dam i ljufva drömmar. —
Den sången var af kungens sinn’,
den brag|te gamle sångarn in
en dråplig gyllne kedja.
Jag sjunger så som fågeln slår,
där han i lunden svingar;
den sång, som ur ens hjärta går,
själf rätta lönen bringar.
Men törs jag bedja, ett jag ber:
Att ädel vinmust man mig ger
ur guldpokaln att dricka.
Pokaln han tog. Han tom den drack:
Den drufvan må jag lofva!
Det sälla hus ett trefaldt tack,
där slikt är ringa gåfva!
O minnens mig hvar lyckodag,
och prisen Gud då, som nu jag
för sådan dryck er prisar.
A. T. GELLERSTEDT,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
