Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Italienska taflor i konungens samling. Af Osvald Sirén. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
italienska taflor i konungens samling. 5o3
beklaga, att icke händerna, som skulle lämna
oss de säkraste kriterier, äro medtagna
(sannolikt har bilden aldiig varit större), men
äfven sådant det är, synes mig porträttet
icke lämna stora tvifvelsmål om, att det
utförts af Botticelli själf eller någon i hans
allra närmaste omgifning. Jämförd med
de flesta andra porträtt af Botticelli, är ju
bilden icke af större betydelse, men dess
värde är oskattbart i ett land, där den icke
blott är den enda representanten för en af
målarkonstens finaste förmågor, utan äfven
det vackraste uttrycket för en af konstens
rikaste blomstringstider.
Äfven genom en annan tafla i
Konungens galleri kunna vi emellertid lära känna
den florentinska förrenässansen. Den
framställer madonnan (knästycke), hållande
framför sig barnet, lutadt öfver en stor bok,
där det synes läsa. På ett bord i
förgrunden står en glasskål med en
druf-klase; till v. i bakgrunden öppnar sig ett
fönster, genom hvilket vi ha utsikt öfver
ett landskap med träd och
fantasibyggnader. — Bilden har af samma hand, som
försett den föregående med namn, hänförts
till »Scuola Fiorentina», men en något
senare konstbedömare har varit af en mera
utpräglad åsikt, som han gifvit tillkänna
på en lapp med årtalet 1827 — där står
»Botticelli». Det klingande namnet, som
i detta sammanhang passar ungefär lika bra
som Lorenzo Costa i det föregående fallet,
antages ej af Granberg och Böttiger, men
för en spekulativ konstkritiker i våra dagar
skulle det måhända icke vara omöjligt att
bringa bilden i ett visst sammanhang med
Botticelli. På hvad sätt skall i det
följande antydas.
Det låder något styft och outveckladt
vid det måleriska behandlingssättet i denna
bild* Teckningen af vissa delar, såsom
madonnans vänstra hand samt barnet, visar
betydande brister, modelleringen är
genomgående svag — man får knappast intryck
af någon kropp bakom madonnans slätt
fallande klädnad —, vecken äro stela.
Färgharmonien i mörkgrönt (manteln), blek lila
(tröjan); ljusbrunt (de nakna partierna) och
svart (fonden) är dämpad, men saknar
hvarken djup eller kraft. Bäst och vackrast
måladt är madonnans ädla hufvud med det
ljusa håret, som skimrar af gullstänk liksom
Bilden är målad på trä och mäter 82 X 56 cm.
glorian. Den lilla landskapsvyn med de
fantastiskt slanka byggnaderna upplyses
äfven af skyarnas gyllene kanter. Ungefär
samma landskapsmotiv förekommer ej
sällan å florentinska madonnabilder, jag vill
blott påpeka n:r 82 i Berlin, tillskrifven
Filippino Lippi. Ansiktstypen och det
kvin-ligt blida uttrycket påminna, äfven de, rätt
mycket om Filippinos tidigare madonnor.
Men vi ha äfven sett, att taflan å andra
sidan kunnat erinra italienska konstkännare
om Botticelli.
Detta tvådelade släktförhållande kunde
leda oss till att antaga såsom dess mästare
den af amerikanaren B. Berenson helt
nyligen uppfunne målaren »Amico di Sandro»,
hvars stil han karaktäriserar närmast såsom
medelproportionalen af Filippinos och
Bot-ticellis. Berenson har i flere europeiska
samlingar funnit taflor, tillskrifna Fra
Filippo Lippi, Ghirlandajo, Botticelli, Filippino
Lippi och ännu andra florentinare från
slutet af 1400-talet, som enligt hans mening
visa så stora inbördes likheter, att de utan
tvifvel utförts af en och samma målare, en
konstnär, som gått i Botticellis skola men
mycket snart utvecklar sig till en viss
själfständighet och dör ung. Då någon sådan
konstnärspersonlighet icke gått till
eftervärlden genom säkra, signerade arbeten
eller skriftliga dokument, har den
framstående kritikern helt enkelt själf skapat en,
som han kallar »Amico di Sandro» för att
beteckna den nära samhörigheten med
Botticelli. Han framkastar äfven den
suppositionen, att »Amico» vore identisk med
en viss Berto Linajuoli, som Vasari
omnämner. Berensons uppfinning är både välgjord
och mycket intressant, hans bevisföring i
många punkter skarpsinnig, t. o. m.
öfvertygande, men det hela tyckes vara
upp-bygdt på så lösa grunder, att det knappast
kan stå genom tiderna. En stor del af
de arbeten, som tillskrifvas Amico di
Sandro, kunna nämligen på goda grunder
hänföras till Filippino och Botticelli, de öfriga
sannolikt till mindre bekanta konstnärer ur
samma krets. Det synes mig sålunda som
om den möda Berenson nedlagt på sin
konstruktion icke kan rädda den från att
bli oanvändbar med åren och som om de
mera sansade italienska kritikerna hade rätt,
då de betrakta »Amico di Sandro» såsom
en modern amerikans djärfva och roliga
tankeexperiment. Med det sagda vill jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
