Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ur bokmarknaden - Af Anna Maria Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.554
a. m. r-s.
Författarinnan har med denna figur på ettr
eklatant sätt demonstrerat, att man ej bör
skildra det man alis icke känner till. Hon
har i sin poet velat gissla moralisk
ove-derhäftighet:, har velat framhålla att den
öfverlägsna intelligensen alldeles icke
ursäktar frånvaron af etisk hållning. Men
hon har alldeles förfelat sitt syfte genom
att låta sin poet verka omåttligt enfaldig.
Han har icke haft nog af
människokännedom för att veta, att stor intelligens i
allmänhet kännetecknas af naturlighet och
enkelhet i sätt och tal och att en svulst och
en tillgjordhet sådan som Ferdinand Deutz’
absolut icke påträffas annat än hos
inskränkta människor. Ferdinand Deutz’ figur gör
intryck af att vara icke alstrad ur en
konstnärs fantasi eller iakttagelseförmåga utan
hopkonstruerad ur skvallerhistorier — elaka
och ointelligenta som sådana vanligen äro.
»En droppe ur hafvet» har ingen så
misslyckad figur som Hvidehus’ poet men
heller ingen så väl studerad som den af
hans antagonist grefve Hvide. -— Den
metod samvetsgranna målare följa: att studera
sina modeller nakna, äfven om de sedan
på sina taflor framställa dem klädda, ger
åt deras målning en tillitsväckande
säkerhet. En tillit af liknande slag inger en
författare som med verkligt konstnärligt
allvar genomarbetat sitt ämne; ger han oss
ej hela sin hjältes lif, ha vi dock en
förnimmelse af att han mycket väl skulle ha
kunnat skildra alltsammans, om han blott
velat. Men denna känsla ha vi alldeles
icke inför hjälten i fröken Quidings roman
n:r 2, baron Carl Gustaf Rantzau. Tvärtom
gripas vi af en stark misstanke att
författarinnan icke tänkt sig in i hans lif
under de tjugu årens landsflykt; vi
känna oss öfvertygade om att hon, ifall hon
låtit sin fantasi fördjupa sig i denna period,
skulle ha funnit, att en man med Rantzaus
läggning redan efter några få år af
kringirrande äfventyrlighet måste komma till det
resultat han i boken först efter tjugu år
uppnår: att han bättre kan tjäna
mänskligheten genom att verka hemma i sitt land
än genom att idka revolutionspolitik bland
ryssar och polacker. För öfrigt visar han
sig i ett afseende som en så genuin
Kri-stianshamnsbo, att man har svårt att tro
på att han länge varit ute i Europa: det
är i sitt sätt att mäta människors värde
efter deras hårdhet i domen öfver andra.
»Må man döma hårdt, skonslöst!» önskar
han, när han får höra om den
skilsmässohistoria som är hufvudinnehållet i
föreliggande roman, »må man döma hårdt»
— därmed skall man visa att det ännu
finns moral i Sverige!- Den som verkligen
lärt känna människorna, vet att det som
afgör en karaktärs etiska värde är
strängheten mot sig själf — ingalunda
strängheten mot andra. Och man har svårt att
återhålla ett ironiskt löje, när man hör den
gode baronen frukta, att man i en svensk
småstad ej skall döma hårdt nog i fråga
om en öppen skandal.
För öfrigt har författarinnan här förbi
sett en viktig skillnad emellan mäns och
kvinnors sätt att döma. Att flertalet
kvinnor vid bedömandet af ett lands sedliga
ståndpunkt uteslutande skulle fästa sig vid
dess förhållande till det sjette budet, är
troligt nog, men att en man skulle döma
på det sättet är högst osannolikt. En man,
hvilken, som baron Rantzau, kommer från
Europas östligaste rike, skulle icke kunna
undgå att göra den reflexionen att i
Sverige faller det dock icke någon in att
försöka muta en embetsmän. Och ifall samme
baron Rantzau möjligen under sin ungdom
af någon, som varit med under förra
hälften af nittonde århundradet, hört historier
om huru där då kunde förhålla sig med
den saken i vårt fädernesland, skulle han
ovillkorligen ha erkänt, att i fråga om
offentlig moral har Sverige dock gått
betydligt tramåt.
Bofaktigheten kommer i denna roman,
liksom i den förra, från Stockholm,
därifrån ett demoniskt justitieråd och en
något blötdjursaktig docent i estetik komma
ned för att fördärfva landsorten, liksom
en don Juans-artad poet och en lindrigt
hederlig bankdirektör, sekunderad af en
sällsynt obehaglig dotter, — alla från
samma syndiga hufvudstad, — söka förgifta
Hvidehus. I fröken Quidings första bok
segrar den skånska hedern öfver hela linjen,
i den senare får Stockholmsondskan
—-tyvärr! -— ett icke så litet öfvertag.
Kanske är det därför att i »En droppe ur
hafvet» är det icke enbart den skånska
herrgården som attackeras utan äfven den
skånska köpstaden, hvilken tyckes redan
ganska besmittad af tidens ondska.
Som af ofvanstående torde framgå,
skadas karaktärsteckningen hos fröken Quiding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
