Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ur bokmarknaden - Af Anna Maria Roos - Af Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.510
a. m. r-s.
mer allvarligt studium af det förgångnas
historia, som ensamt kan lära oss förstå
den nuvarande utvecklingen, och först och
•sist mer af det konstnärliga allvar, som
förbjuder en författare att lämna ut något som
icke är just: jämt det bästa han kan
åstadkomma.
I den berättande dikten »Bröderna»,
författarinnans senast utkomna arbete, röjer
sig såväl i det ena- som det andra
hänseendet — såväl i idéinnehåll som i form
— ett verkligt framåtgående, och det synes
mig därför som om man skulle kunna våga
hoppas att fröken Quiding blir något mer
än en blott underhållande och populär
författarinna.
A. M. R—s.
Axel Lundegård: Elsa Finné. Stockholm, Albert
Bonniers förlag.
Man kan inte gärna sysselsätta sig med
detta på sitt vis uppseendeväckande arbete
utan att snudda vid den delikata och ganska
dunkla frågan, hur det har kommit till.
Litterära moralproblem skärskådas numera
med skärpta fordringar, och »Elsa Finnes»
utgifvare har inte gått fri från insvepta
eller direkta anklagelser. Det säkra är i
hvarje fall, att han gjort sig saker till
ett misstag, som är släkt med en förseelse.
Att han af den döda författarinna, hvars
namn enhvar ledigt insätter på det
fingerades plats, erhållit något slags
bemyndigande att offentliggöra hennes intima bikter,
har man absolut ingen rättighet att betvifla,
och äfvenså bör man antaga, att
försynthetsskäl gifvit upphof till den lätta
romanklädnad han kastat öfver dessa i sin
förtviflade nakenhet så pinsamt gripande
bekännelser. Jag hör icke till dem, som
beskärma sig öfver att den mörka
passionshistoria det här gäller dragits i ljuset och
satts på pränt, men jag beklagar djupt, att
den kommit fram i denna draperade och
tvifvelaktiga gestalt i stället för att utan
arrangemang framläggas som det på en
gång mänskliga och litterära
värdedokument den i sanning är, om man än i så
fall måst umbära den ännu länge.
Det är en ofantlig skillnad mellan bokens
bägge volymer. I den första, tunnare,
glider Elsa Finnes barndoms-, ungdoms- och
äktenskapshistoria jämt och sansadt i Axel
Lundegårds drifna och eleganta stil. Allt
detta kunde ju blifvit en roman för sig,
om intervallerna mellan episoderna utfyllts
och hufvudmomenten förlänats mera pondus
och understruken betydelse. Nu känner
man ovillkorligt hela tiden, att det endast
är en prolog, som man för ordningens skull
måste gå igenom, en bakgrund, som ansetts
nödig för att sätta det följande i relief,
och att romanen anträffas först i nästa del.
Men när man hunnit dit, glömmer man
det långa företalet. Det är nu en annan
stämma som ljuder, en röst som rymmer
lifvets alla tonfall af lidelse och ödmjukhet,
af kärlek och vämjelse, af ångest och frid,
af lifslust och dödstörst. . . Det är ju
Nietzsche som begär böcker skrifna med
blod. Nåväl, här är en. Jag fruktar, att
intet människoingenium skulle räckt till för
att skrifva den med bläck. Detta är inte
»litteratur», det ligger ett stycke bortom.
Från raderna stiga de flämtande
nödropen af en själ, som med ali sin styrka
kämpar för sin renhet, för sitt lif, men som
knäckt och fläckad flyr ur striden. En
förgiftningshistoria så uppskakande som
någon af brottmålsgenren. Denna kvinna
med sin höga ärelystnad och sin
själfmed-vetna skygghet drifves att sälja hela sin
varelse till ett pris så oerhördt billigt, att
fullständig ruin blir följden. Hon har
nått det yttersta stadiet af bortkommenhet
från den egna personligheten, då man icke
längre taxerar sig själf högre än hvad man
är värd för en viss annan. Ens lif har då
glidit en ur handen, och att göra slut
på det synes då mera likt ett
undanskaffande af skräpiga spillror än en
våldshandling mot något dyrbart och oersättligt.
Det är så underligt tomt omkring denna
stilla brottning mellan två människor, som
börja åldras. Ledningen till världen
utanför är afskuren, dess sorl och väsen hörs
icke in till dem och intet rop om hjälp
kan tränga ditut. Med säkrare konst —
försåvidt uttrycket här är på sin plats —
kunde icke en atmosfär af kväfvande
instängdhet ha åstadkommits, och det är
endast i en sådan ett sorgespel som detta
kan fullbordas.
Ett ömkligt sorgespel, om man ser på
hjälten! Finns det något som räddar
hans kråmande påfågelsperson från
komikens sfär, så är det hans brutalitet och
hans diaboliska ormtjusartalang, som —
visserligen endast genom sina verkningar
— lyfta honom upp i det tragiska. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
