Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ur bokmarknaden - Af Klara Johanson - Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
557
det är sant — han är dessutom en diktare
och i kraft däraf ett barn med sina
fyr-titre år. Det blir också det intellektuela
svärmeriet och modersömheten som bilda
grundmomenten i hennes kärlek. Som en
ödmjuk, sträfvande nybörjare blickar hon
tipp till den store mästaren, och på samma
gång längtar hon att få trösta och smeka
honom med en mors fordringslösa
innerlighet. När hon sitter och tänker på, hur
han kom uttröttad och förtviflad af
motgångar som hon ingenting får veta om, och
hon lugnande strök öfver hans hår, skrifver
hon vemodigt jollrande ord: »Stackars
mitt stora barn, som i sitt oförstånd går
och drar öfver sig så många sorger!
Stackars mitt kära barn, som aldrig skall sluta
med att springa och ställa till förtret för
sig! Hur det sved i mammas hjärta, medan
hennes hand gled så ömt öfver denna
grånande ragg!» . . . Ett illustert exempel på
moderlig erotik kommer för mig — George
Sand, mest för kontrastens skull; ty hur
långt är det icke mellan denna slösande
kärlekskonsuments ogrumlade egoism och
den fattiga Elsa Finnes rörande
själfförgät-enhet!
Det ligger en känslopsykologi af högt
värde i dessa dagboksutgjutelser. Med
frånräkning af alla ur individuela
förutsättningar härstammande drag återstår
tillräckligt af allmänt orienterande inblickar i
kvinnligt kärlekslif, för att romanförfattare
här skola finna mången gagnelig lärdom.
Den traditionela gåtfullheten anträffa de
icke, men den stora enkelheten är kanske
lika oroande. K. J.
Erik Axel Karlfeldt: Fridolins lustgård.
Stockholm, Wahlström & Widstrand.
Det var stärka anslag redan i
Karl-feldts första diktbok, Vildmarks- och
kärleksvisor (1895). De sjöngo om
frilufts-lif i sol och blåst, om ungt blod och unga
tankar. Skalden var ingen stugosittare,
och hans lyckoört växte icke i kruka bakom
dubbla fönster. Som sagans vandrande
gesäll med prinsessan och kungariket
hägrande i drömmarna drog han ut en
sommarmorgon, när allting blommade omkring
honom. Han gick mångahanda öden till
mötes. Stark och vek, obändig och
dröm-sjuk, lycklig och ändå i ständig lyckotörst
tog han hårda kamptag med lifvet och fick
både smekningar och rifvet skinn.
Han blef äldre; landskapet låg icke
alltid i sommarljus, och prinsessan och
kungariket veko undan. Vägen blef tung
emellanåt. Hans vänner hade för
längesedan öfvergifvit äfventyren, och han kände
sig som göken, som lekt och spelat bort
sin tid i stället för att bygga bo och samla
föda. Han var ensam. Han var Håkan
Fridolin, »en landtlig ungkarl», en narr
och många kvinnors gäck, och häpen sporde
han sig själf:
Vid idealens spruckenhet
och känslans skämda vin,
hvar får din själ sin druckenhet,
du gamle Fridolin?
Och det syntes honom lämpligare att
hålla sig till ölet och fårbogen än att gå
»på unga narrars stig, där vällukt sväfvar
fin.» Men han var sprungen af
bondestam; det var starkt och hållbart virke i
honom, och lifvet hade ärrat men icke
maskstungit hans själ. »Haf tack, att ej
du slog mig vanför, lif», heter det i
inledningssången till hans sista diktsamling, och
så blir denna liksom den föregående
Fridolins visor en knippe af de vackraste och
mest förtroendeingifvande lifshymner i vår
moderna lyrik.
De verka så förtroendeingifvande just
genom den kärfva hänförelsen i klangen,
genom den manliga resignation och den
orubbliga tacksamhet som äro som märg och
muskler i alla hans starktbyggda strofer.
Han har icke längre den första ungdomens
bländade ögon, och han vet hvad han
mistat. I sin präktiga Humlevisa
(Fridolins visor) säger han:
I bröder, låtom vårens drömmar fara
och resom lyckans tjäll i höstens skygd!
Forspildt är vårens vin, det morgonklara,
så redom oss en dunkel humlebrygd.
Hvad förr var ljuft, blef dufvet snart i smaken
vi röra sjungande vår heta mäsk
och lyfta stånkor, skummande mot taken,
af dryck som är från början ärligt bäsk.
Och samma kloka lära att böja sig
men icke brista inför det oundvikliga, att
icke kräfva annat af hvar lifvets årstid än
den kan gifva varieras sedan på många
sätt. Skalden är framför allt en sund och
stridbar natur. Där vårmotiven fått vika
för höstmotiven, är det icke förgängelsen
i hösten han målar, det är Höstens vår,
när den sista visan är sjungen af »sommarns
kvinnligt veka röst» och alla »drömbarn»
äro döda, stormens, de öppna rymdernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
