Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Klostren vid Tabennisi. Af Anna M. Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klostren vid tabennisi.
du vet, att fader Pachomius helst ser, att
vi arbeta med våra händer ali den tid
vi icke äro upptagna af böner och
andaktsöfningar. — Han tystnade och hans
blick sänkte sig åter mot papyrusrullen.
— Se, sade han, utan att lyfta ögonen
från skriften, här finner jag just det
ställe, där den store Clemens, skönt
utläggande huru allt hos de gamla
filosoferna pekar hän mot vår mästare Kristus
och mot hans lära, anför den stoiske
filosofens ord om huru den vise är
allsmäktig, därför att han vill blott det som
Gud vill. Och är icke detta detsamma
som säges i vårt evangelium: Allt det I
bedjen det skolen I få, om I bedjen i
mitt namn. Ty bedja vi i mästarens
namn, då bedja vi såsom han; då lyfta
vi våra hjärtan mot den allsmäktige och
säga: Hvad du vill, o Fader, är alltid
godt; ske din vilja. Och är detta vårt
hjärtas bön, hvad kan då stå oss emot?
Den unge munken hade lyft sin blick;
i hans ögon glödde en stilla hänförelses
eld. Och aftonsolens skimmer föll öfver
hans panna. Men åter sänkte han blicken
mot papyrusrullen; det syntes att det var
honom svårt att slita sig ifrån dess ord.
Dione stod bredvid honom, darrande
af oro. Solens glödande skifva rörde
redan vid Mokattambergen; skuggorna
från Ammon-Ras pyloner hade vuxit
jättestora, en svag aftonvind vaggade sakta
palmernas slanka stammar och mörka
kronor, och den ensliga ibis-fågeln lyfte
vingarna och flög öfver vajande säf hän att
söka sitt bo till natten. Inom några
ögonblick skulle vesperklockan ringa . . . Hon
önskade ifrigt, att den unge munken måtte
gifva henne rullen tillbaka, så att hon
finge gå; men hon kunde ej besluta sig
för att afbryta honom i hans läsning.
Slutligen lyfte han åter hufvudet.
— Dessa äro också djupa ord af den
hedniske vise: »Själens skönhet är att
vara i harmoni med sig själf» och »Detta
541
är vishet: att vi känna hvarandra och
älska hvarandra» — —
Men i detta ögonblick drogos hans
blickar mot solen, som låg likt en eld
bakom berget och sköt röda flammor
högt öfver himlahvalfvet.
— Det är sent, märker jag, sade
han, jag måste ropa till broder
Sozo-menos, färjemannen, att han kommer och
sätter mig öfver. Farväl, min syster!
— Han lämnade henne rullen. — Jag
tackar dig för att jag fått tillfälle att läsa
något litet i denna sköna bok.
Dione ilade med sin papyrus i handen
snabbt tillbaka till klosterporten. I samma
ögonblick hon klappade på, började
vesperklockan ringa.
— Du dröjde länge, sade syster
Apollonia vresigt, i det hon öppnade.
Hade du kommit ett ögonblick senare,
skulle du ha kommit för sent till
vesper-gudstjänsten och fått göra sträng
pe-nitens.
När systrarna gingo ut från vespern,
sade syster Eulalia sakta till syster
Ma-charia:
— Då jag nyss stod uppe i tornet,
bidande solnedgången för att ringa till
vesper, såg jag något som förundrade
mig- jag s^g syster Dione utanför
muren i samtal med en munk.
— Nej, hvad säger du? utbrast syster
Macharia, och hennes rynkiga anlete
lyste af nyfikenhet. Kunde du se
hvilken af bröderna det var?
— Det tycktes mig att det var
broder Hermias, den unge munk, som
förliden söndag var här och läste mässan;
han lär för icke länge sedan ha kommit
till klostret från Alexandria.
Syster Macharia gick strax till syster
Apollonia och sporde henne:
— Har du släppt ut syster Dione i
kväll?
— Ja, sade syster Apollonia. Hon
hade tappat sin papyrus från muren, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
