Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Klostren vid Tabennisi. Af Anna M. Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klostren vid tabennisi.
543
upptagas bland systrarna. Alltifrån sin
ankomst hade Isidora ägnat Dione en
stor tillgifvenhet. Detta visste alla, och
därför hade ingen inför henne vidrört
det rykte som i dessa dagar, likt en svart,
ringlande orm, smög sig genom alla
klostrets vrår.
Så kom Isidora en afton på besök
till Dione i hennes cell. Ty på denna
tid voro ännu icke de stränga regler
gifna, som förbjödo systrarna att besöka
hvarandra. Isidora fann Dione liggande
på golfvet, skakande som af gråt. Och
hon blef förundrad och sporde henne om
anledningen till hennes bedröfvelse.
Då reste sig Dione, och Isidora såg
att hennes ögon voro torra, fastän
hennes kropp alltjämt skakade och skälfde.
Och i korta och afbrutna ord förtaide
hon för Isidora, huru under de senaste
dagarna systrarna städse undvikit henne
och vändt henne ryggen, huru hon kunde
märka vägarna där det onda förtalet
smög fram, i det hon såg den ena efter
den andra blifva kylig eller föraktfull
eller spefull, och huru hon knappast mera
vågade gå öfver den öppna platsen, ty
för hvarje gång hon mötte en sådan
blick, gick den som en hvass pil genom
hennes hjärta och luften blef svart
omkring henne.
Isidora lyssnade bestört, och hennes
runda kinder blefvo röda af harm.
— Men hvarför säger du dem icke
hur det är, sade hon ifrigt. Du har
intet ondt gjort; det finns intet i klostrets
regler som förbjuder systrarna att samtala
med bröderna. Säg dem hur det kom
sig, att du talade med den unge munken!
Dione svarade:
— Om de öppet anklagade mig,
skulle jag stå fram och svara. Men de
tissla blott emellan sig. Och att gå
omkring och försvara mig mot en
anklagelse som ingen uttalat — nej, det
gör jag icke!
— Men tala dock med vår moder
Teodora! Och hon skall sedan tala
med systrarna, och de skola blygas öfver
sina onda uttydningar.
Dione log, och där var en föraktfull
bitterhet i hennes leende.
— Du är ung, Isidora, du känner
icke människorna. Jag har också trott
godt om dem, men nu vet jag hurudana
de äro. Hvad ondt de höra om en
människa, det tro de strax och det
glömma de aldrig; hvad godt som
förtäljes, det förgäta de och tala aldrig
därom. Nej, de skola icke blygas . . .
— Jag skall tala vid dem, utbrast
Isidora.
— Nej, sade Dione, gör icke det!
De veta att du är min vän, de skola
icke tro dig.
Isidora stod en stund rådvill och
bekymrad bredvid Dione. Så klarnade
hennes blick.
— Du skall se, min syster, sade hon
tröstande, att de likväl snart komma att
inse huru orätt de gjort dig. Måste icke
hvar och en, som ser ditt anlete, inse
att det vore omöjligt, att du gjort
någonting föraktligt! —
Det var brukligt att i nunnornas
kloster syddes icke blott deras egna
kåpor utan också de som buros af
bröderna. Fader Pachomius lät en dag
tillsäga Teodora, priorinnan, att i hans
kloster behöfdes tre nya kåpor för några
nya bröders skull, som intagits i klostret.
Då lät priorinnan kalla till sig tre af
systrarna och gaf åt hvar och en af dem
ett stycke groft linnetyg af det slag som
väfdes i klostret och som begagnades
till munkkåpor; och hon tillsade de tre
nunnorna att, innan två dagar förgått,
komma tillbaka till henne, hvar och en
med sin kåpa färdigsydd. Och bland
dessa tre systrar var också Dione.
Bärande öfver armen det stycke tyg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
