Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Klostren vid Tabennisi. Af Anna M. Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
:544
anna m. roos.
hon mottagit, gick Dione öfver den
öppna gården innanför porten, där luften
låg dallrande af solhettan. Från det
fyrkantiga klocktornet på muren föll en blå
slagskugga ut öfver gården; där hade
några af systrarna, sökande svalka, samlat
sig. Då de nu sågo hvad Dione bar
öfver armen, nämligen tyg till en
munkkåpa, sade syster Macharia sakta något
till de andra, och hennes mun drogs
därvid till ett löje. Och de andra begynte
också att le och vände spefulla blickar
mot Dione.
Dione blef röd som blod och sedan
hvitare än döden. Hennes knän skälfde,
men hon fortsatte, utan att säga ett ord,
vägen till sin cell. Där kastade hon
tyget i en vrå och sjönk ned på
ler-golfvet. Och åter skakades hennes kropp
som af långa snyftningar, men hennes
ögon voro torra och heta.
O Gud, ropade hon inom sig, o Gud,
hur kan du tillåta, att sådant sker? Hur
kan du tillåta det?
Hon reste sig och såg sig omkring
med förvirrade blickar. Jag kan icke
bära det, mumlade hon. Mycket lidande
har jag burit, men detta kan jag icke
bära . . .
Hon skyndade ut . .. Och hon begynte
stiga uppför de branta trappsteg, som
förde upp till murkrönet. Med händerna
tryckta mot bröstet såg hon ut i rymden,
bort öfver floden, som trögt flöt fram,
glindrande i middagshettan, bort öfver
den rödgnistrande ökensanden och de
fjärran disiga bergen. Och hennes
blickar voro vilda och brinnande.
Hon hörde röster och vände hastigt
på hufvudet. Där nere på den öppna
platsen stodo några nunnor och sågo upp
mot henne. Där stod Petronia, med
ögon som en hök, och Macharia med
sitt spefulla löje och Rufina med sitt
grofva ansikte, där skadeglädjen lyste,
och Evagria med det kalla, högmodiga
föraktet prägladt i dragen. Ett ögonblick
stirrade hon in i dessa ögon som mötte
hennes: kalla, hårda, grymma ögon–
Så utstötte hon ett skri, vände sig
om och flydde likt ett jagadt djur bort
emot den del af muren, som gick ända
ut till floden. Och hon tog ett språng
utåt — — —
Hennes kropp fördes icke bort af
flodens böljor. Med hufvudet krossadt
mot strandens stenar blef hon funnen.
Och man bar henne in i klostret och
lade henne på en stenbänk invid muren
nära porten. Ty priorinnan visste icke,
om hon skulle låta bära ned i kryptan
under kyrkan, där annars de döda
hvilade, en som själf tagit sitt lif; hon måste
spörja fader Pachomius härom.
Och den svarta duken sväfigdes från
murkrönet, och färjemannen, broder
So-zomenos, bragte underrättelsen till fader
Pachomius. Och fader Pachomius, följd
af tvenne munkar, begaf sig själf till
systrarnas kloster.
Priorinnan stod innanför porten,
omgifven af alla systrarna, och tog emot
fader Pachomius; hon visade på den
döda och förtaide huru hennes lif ändats.
Fader Pachomius såg på priorinnan
och sporde:
— Hvad är det som drifvit denna
unga syster att söka döden?
— Jag vet icke riktigt, började
priorinnan, förlägen och tvekande.
Då trängde sig Isidora fram emellan
systrarna. Hennes ögon voro uppsvällda,
af gråt, hon ropade högt och sade:
— Fader Pachomius, jag kan
förtälja dig det!
Och hon berättade allt det Dione sagt
henne aftonen före sin död. Och då
hon slutat, ropade hon, i det hennes
ögon ljungade af vrede: leke blifver jag
en dag längre ibland eder, som drifvit
min vän i döden!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
