Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Nationalismen i Frankrike. Af Carl G. Laurin. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
552
carl g. laurin.
på alla frjigor få blott detta enda svar:
France.
Under senare hälften af 1880-talet
hade nervositeten i Frankrikes politiska
lif ett hysteriskt utbrott af största intresse,
ett äkta galliskt »tumultus» som romarna
sade, bullrande, dramatiskt, tomt på idéer,
fullt af fraser, ytterligt löjligt och ytterligt
farligt. Boulangismen, så kallas denna
nationalistiska rörelse, som i en
brännpunkt förenar allt det motbjudande och
löjliga i fransk chauvinism. Det är en
tragi-komedi af gigantiska proportioner.
La France s’ennuyait, som den
klassiska formeln lyder. Republiken var
tråkig. Skolorna voro reorganiserade,
värneplikten införd, det nationela
välståndet tillväxte, trots de fem miljarderna
till Tyskland och de tio miljarderna till
fylloxeran, men ännu innehade Tyskland
Elsass-Lotringen, den snåle Grévy
serverade endast mandelmjölk på sina
mottagningar, och man var missnöjd äfven
ur andra synpunkter; ännu var den
sociala frågan olöst, klagade vänstern, och
högern längtade efter Philippe VII eller
Napoléon IV, skattdragarna tyckte, att
det fanns för många ämbetsmän, och de
platssökande, att det fanns för få.
Maurice Barrès ansåg, att det var den
Kantska filosofien som förstörde Frankrike,
andra skyllde på alltför många variétéer,
själf hörde jag en gammal landtbrukare
försäkra, att enda utvägen till räddning
vore att ställa landet direkt under Jeanne
d’Arcs beskydd, liksom det lyckliga
Spanien sedan midten af 1700-talet ställt
sig under »den obefläckade aflelsens»
särskilda hägn. — Alltnog, det fanns
anledningar till oro och botemedel af de
mest olika slag, och la boulange, en lavin
af missnöje, af fraser, af hat, af
vinningslystnad, påbörjades af några catilinariska
existenser på yttersta vänstra flygeln,
rullade sedan öfver hela landet, ryckte med
sig alla mot den bestående republiken
fientliga partier, i främsta rummet
imperialister och monarkister, och oroade
Frankrike med sitt dunder och brak för att
slutligen upplösa sig i ett ofarligt men
obehagligt regn af smuts.
Boulanger vit le jour à Rennes
Dans ce måle pays breton,
Oti les families plébéiennes
Lèguent la force au rejeton.
En trente-sept il vint au monde,
Le matin du 29 avril.
La terre était déjà féconde,
Le siècle était déjà viril.
Devant la nature fleurie
Son père, d’amour tra’nsporté,
Le nomma Georges Jean Marie —
Vaillance, enthousiasme, bonté,
förtäljer den trohjärtade, folkliga balladen.
General Georges Ernest Jean Marie
Boulanger blef i januari 1886 genom
påtryckning af den radikale Clemenceau,
som sedermera skulle bli hans förbittrade
fiende, krigsminister i Freycinets kabinett
och satt kvar som krigsminister till maj
1887. —
Hans föregående lif hade varit rikt på
faror och ära. Med lysande tapperhet
hade han kämpat på Lombardiets slätter,
i Kina, i Afrika, på Paris’ vallar. Smidig
mot öfverordnade, om det behöfdes till
och med krypande, blef han på
rekommendation af sin chef, Ludvig Filips son
hertigen af Aumale, år 1880 utnämnd till
general. »Jag skall välsigna den stund,
då jag får tjäna under Ers Höghets order»,
skref han till hertigen. Som krigsminister
lät han stryka »hans höghet» ur milorna
och hade den osmaken att offentliggöra
en förfalskad afskrift af det nyssnämnda
brefvet till hertigen. —
Duglig som militär och ej utan
förtjänster som krigsminister, saknade
Boulanger hvarje spår af karaktär; af politiken
fattade han föga, sina tal lät han andra
skrifva åt sig, och för att sätta sig in
i idéer och politiska synpunkter saknade
han hufvud och andlig energi. Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
