Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Björnstjerne Björnson. Fragmenter af en bild. Af Ruben G:son Berg. Med 12 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58o
ruben g:son berg.
hvilken låter orden klinga rytmiskt som
sång.
Sång är också kärnan i hans
»Fortællinger», både i innehåll och form.
Kan väl vara, att Björnson där fångat
en folkegendomlighet för den tid och
den trakt, där han hämtat intrycken till
sin diktning. Först och sist är det
likväl hans egen stämning, hans eget
sjungande humör i dessa visor. Hvilken
outtömlig, oefterhärmlig, strålande lyrik ryms
det inte i dessa bondeberättelser! Jag
tänker på de yppersta af dem, de små
och lätta fjärilarna, där ingen didaktik,
ingen reflexion tynger ner orden — ty
det finns sådana, där man förnimmer
ekon af vår nordiska böjelse att alltid
låta la gaya scienza göra nytta,
undervisa eller åtminstone bedyra. Det gör
naturligtvis stort gagn, att sångaren har
hvad Björnson sjunger om i »En sangers
kald» — men ändå, ändå — hvad det
är kärt med sångens bud från detta
rike östan för sol och västan för måne,
där kallet har orlof! Hur sällsynt är
det inte att sången bara får klinga ut
från ett öfverfullt bröst, utan att
sångaren bryr sig om, hvart sången far
eller hvar sången förklingar! Men just
detta karaktäriserar denna Björnsonska
sång i dess vackraste ögonblick. Han
kan för öfrigt smälta samman den
lyriska känslans ton med en redbar
medborgerlighet, en vederhäftig, klar
manlighet som i »Jég tænkte, jeg blev noget
rigtig stort». Äfven de epigrammatiskt
korta klanguttrycken, sentenserna har han
ju gåfvan att kunna forma; det är väl
nog att påminna om de berömda
inledningsorden till hans »Opsang for
friheds-folket i Norden»:
Foragtet af de store, men elsket af de små —
sig, er det ikke vejen, som det nye må gå?
Hans sång har pröfvat flera olika
rymder sedan hans första visor, men högre
har den inte flugit än då. Den har sökt
en mera monumental dityrambisk
omfattning i mellanspelen till »Kongen»,
men trasslat in sig en smula i dräktens
rika veck. Hans tillfällighetsdikter ha
enstaka partier af besjälad och lyftande
klang, och »Arnljot Gellina» är delvis
praktfull och stolt. Likväl syns mig
detta förblekna vid sidan af hans visor,
enkannerligen de tidigare. I dem är en
koncentration, en sammanträngd men
likväl smidig och sångbar form, som är
underbart gripande. Han fångar
symbolen klar och betecknande och ger den
i åskådligt knappa ord utan att likväl
gå utom visans okonstlade och enkla
formning. Hur mönstergill är inte den
strof, som i »Halte-Hulda» symboliserar
ett människolif:
En due så jeg skjælve
i en stormbyges torden;
did bølgerne sig hvælve,
blev den reven fra jorden.
Jeg hørte den ei skrige,
jeg den ej hørte klynke;
den kunde ikke stige —
og så den måtte synke.
Eller den likaledes symboliserande
»Synden, Døden» ur »Sigurd Slembe»,
hvars få, korta rader spänna öfver
lifvet och döden i djärfva grepp. Där
visar det sig, att han förmått bevara sin
sångs högsta toner äfven när reflexionen
djupnat och med sin tyngd kräft att
lyftas af samma lätta vingar, som buro
ungdomskänslorna.
Sätter man ändå dessa före, är det
en subjektiv uppskattning, som inte
kräfver instämmande. Den kan till dels bero
därpå, att det är så sällsynt att finna
den pura ungdomens känslovärld
besjungen af en som är lika ung, lika
oreflekterad, som de känslor han besjunger,
och som redan är mästare nog för att
inte låta något gå förloradt i sin sång,
som har mått och konstnärlighet fullt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
